Geniet gnäller

LENNART BROMANDER läser Sibelius dagbok- en orgie i självmedlidande

helskärm

Egentligen är det en fördel med de gamla mästare som levde för så länge sedan att vi bara känner dem genom deras verk men inte som privatpersoner. Kanske uppträdde Sofokles lika hänsynslöst och svekfullt mot kvinnor som Brecht, och kanske var Dante en lika grov antisemit som Wagner eller Céline, men det vet vi inget om och lika gott det. Samtidigt behöver vi inte skämmas för vår mycket mänskliga lust att kika in genom nyckelhålet hos genierna. Bara vi är noga med att skilja på liv och verk.

Med utgivningen av Jean Sibelius dagbok kan vi nu göra privatbesök även hos den störste av alla finländare. Det är inte så alldeles upplyftande. Alla vet hur tungsint han ser ut på foto, och läsningen av dagboken ger vid handen att det var värre än så. Hans dagbok är en ren orgie i självmedlidande. Hur hyllad han än blir finns det inga gränser för hur ont världen vill honom. Alltid är det en nyans i något lovord som är fel eller någon kollega som verkar ha hyllats ännu mer och så störtar mjältsjukan över honom. Redan på första sidan från 1909 läser man: "Jag - mitt hjärta blöder - hvarföre denna tragik i lifvet. O! O! O! Att jag finnes till!" Sedan varieras samma utbrott i all oändlighet men ofta med stor schwungfullhet, det ska erkännas. Någon enstaka gång kan han också peppa upp sig med uttryck för rejält självförtroende: " Jag är nog lika styf som de andra. Min instrumentation är bättre än Beethovens och jag har bättre temata än han." Men redan i nästa mening är glädjen över: "Men - han föddes i ett vinland - jag i ett land där surmjölken regerar." Ibland blickar han också ner från sin olymp och får syn på oss andra enkla själar: "Hurudana eländiga kryp ären I hvardagsmenniskor! Fy fan!"

Mindre benägen att dra på munnen blir man åt hans iskallt cyniska kommentar sommaren 1918, när de vita i inbördeskriget besegrat de röda och sedan lät över 12 000 krigsfångar svälta ihjäl: "Alla veta vi ju att i våra fångläger dö de som flugor - men det kan nu ej hjälpas. Förhållandena äro nu engång sådana."

Sibelius är ju också känd för att ha haft notoriskt dålig ekonomi, trots sina stora framgångar som tonsättare. Naturligtvis klagas det bittert och ofta också över den saken, samtidigt som vi får veta att han i sin villa Ainola hade en tjänarstab på fem personer. Aldrig dock ett ont ord om hustrun Aino eller någon av de fem döttrarna. Förutom det egna tonsättarkallet är dessa sex kvinnor det enda som är fullkomligt heligt för detta magnifikt gnälliga geni.

Om Sibelius verk ger dagboken bara mer ytliga besked kring framföranden och förlagsaffärer.

Större delen av dagboken skrevs på 1910-talet och från 1923 glesnar anteckningarna rejält. De sista tjugo åren fram till sista notisen 1944 upptar bara tjugo av de trehundrafemtio sidorna. Erik Tawaststjerna hade tillgång till den här dagboken för sin monumentala fembandsbiografi och även andra forskare har läst den. Nu finns den som lektyr för oss alla i en exemplariskt redig och utförlig utgåva av Fabian Dahlström. Men varning bör alltså utfärdas till läsare av mer depressiv läggning!

Dagbok

Lennart Bromander