Mörk och stark final

JENS PETERSON läser den sista boken om Harry Potter

Nagelbitarspänning och politisk allegori.

Harry Potter-böckerna har blivit allt mörkare och i den sista blir det värre än någonsin. Det onda har växt sig starkt, tagit över ministerium och tidningar. Mugglare förföljs, de med blandat blod registreras och trollkarlsvärlden liknar Tyskland på 1930-talet.

Harry och hans vänner är på flykt genom England under en stor del av romanen. Vänner blir ovänner. Det finns en motståndsrörelse, som bland annat försöker berätta sanningen via radio. Folk dör. Tortyr. Gravar grävs.

En styrka med J K Rowlings böcker är att hon redan från början planerade hela berättelsen. Det som händer i finalen är en smärtsamt logisk följd av det som hänt tidigare. Knyter an till när Harrys föräldrar mördades av Voldemort.

För varje barn kommer en stund när det inser att de måste stå på egna ben. Mamma och pappa kan inte längre lösa allt. Insikten slår till i olika åldrar. För föräldralöse Harry Potter har många vuxna fallit ifrån medan han blivit äldre. Många läsare har känt igen sig i hans ensamhet.

När jag läste Harry Potter första gången hade böckerna inte blivit något fenomen. Jag rekommenderade J K Rowlings bok i Aftonbladet sommaren 1999 innan den kommit ut på svenska. Jag tyckte det var läsvärda böcker.

Jag ändrar inte åsikt bara för att många andra människor gillar dem. Att de blivit en stor succé beror på att många människor tycker om att läsa dem. Inte på grund av marknadsföring. Näsrynkare och pannskrynklare från snobbkulturen har alltid föraktat sådant som ligger på topplistor. Vi som var med när The Beatles slog igenom och tog över popvärlden kan känna igen mycket i dagens gnäll på J K Rowlings böcker.

Hon är en underhållande berättare, på samma sätt som P G Wodehouse. Hennes skolvärld kan påminna om Jennings-böckerna av Anthony Buckeridge och humorn i Bill-serien av Richmal Crompton. Mycket brittiskt.

Rowling är fyndigare och ger en mycket rikare läsupplevelse än platta C S Lewis och hans Narnia.

Det är mest spänning och otäckheter i sjunde boken, men då och då gnistrar humorn. I femte boken började Harry Potter lida av att vara kändis och Rowling skrev kul satir om brittisk skvallerpress. Den här gången har skandaljournalisten Rita Skeeter på kort tid smällt ihop en biografi om rektor Dumbledore som sägs avslöja skandaler i hans ungdom.

Dumbledores bakgrund, och hans möten med onde magikern Grindewald, är viktig för intrigen. Som så ofta hos J K Rowling handlar det om att visa att alla har svagheter, även Harrys dyrkade föräldrar har fått visa upp sina sämre sidor. Sista boken är mycket Dumbledores, och Snapes, historia.

Genom bokserien har hon visat hur Harry Potter är knuten till onde Voldemort. Det är ett sätt att visa hur alla måste bekämpa de mindre goda sidorna inombords. Men kopplingen mellan de två själarna, att Harry i viktiga ögonblick kan se vad Voldemort känner och gör, blir också en berättarteknisk fribiljett. Det är inte alltid lätt att hänga med i alla övergångar mellan dröm och verklighet, mellan liv och död. Sorgen finns hela tiden där, som ett återkommande mollackord mellan raderna.

En saga som alla barn till trollkarlar och häxor känner till är också viktig. Det är från den sagan om tre bröder som boken hämtar sin titel. Barn vet något som inte vuxna känner till.

Över 600 sidor omtumlande äventyr sätter punkt för en klassisk serie böcker.

Läs också:

Jens Peterson