Mitt i allt: en glödhet sorg

JENNY TUNEDAL ser en av de bästa komma igen med en svart bok om girighet

Åsa Larsson har sagt att hon tänker skriva sex böcker om juristen Rebecka Martinsson. Inte sju. Trots det kan man läsa hennes författarskap som ett slags kartläggning av moderna dödssynder. Debuten Solstorm skildrade den religiösa fanatismens frånsida, i form av ett slags norrländskt Knutbydrama. Den följdes av Det blod som spillts, en bok om kvinnohatets mest våldsamma uttryck i ett litet, konservativt samhälle. När Larssons tredje bok, Svart stig, nu utkommer skildrar den girighetens yttersta konsekvenser, för enskilda individer och för länder som exploateras av västerländska kapitalister. (Och det värmer mitt hjärta att den gått som sommarföljetong i en rikstäckande, borgerlig dagstidning i detta nymoderaternas förlovade land.)

I inledningen till Svart stig befinner sig juristen Rebecka Martinsson återigen i sin farmors gamla hus utanför Kiruna – denna gång för att återhämta sig efter en psykos.

Hon är samma lite högdragna ensamvarg som i de tidigare böckerna. Hon tycker bättre om hundar, katter och arbete än om samvaro med människor, och hon är olyckligt kär. I Kiruna finns också Martinssons motsats, den lyckliga polisen, kommissarie Anna-Maria Mella – en jordnära fyrbarnsmor som omsluts av sin varma, stökiga familj om kvällarna.

Martinsson och Mella möts igen när en kvinna som arbetat för börshajen och Ugandaexploatören Mauri Kallis hittas mördad på isen på Torneträsk. Berättelsen som vidtar är dock inte så mycket en skildring av en mordutredning, utan snarare en gestaltning av ett mörker som vecklar ut sig och blir djupare, allt mer vitt förgrenat.

Att Larsson är en deckarförfattare med högre ambitioner än många av sina kollegor i genren, både när det gäller språk och gestaltande, har stått klart alltsedan debuten. I Svart stig sker en mängd förflyttningar i tid och rum, mellan olika karaktärers perspektiv och mellan platser som Torneträsk, Östermalm, Miami och Kongo. Det blir tyvärr till sist lite flackt, lite för mycket action och lite för enkla förklaringsmodeller. Jag kommer på mig själv med att undra över den där planen om att skriva sex deckare, om det är den som hindrar boken från att stanna där det verkligen bränner, där texten både är som vackrast och som mest problematisk – någonstans mellan mammor och barn.

En viktig scen är när Mauri Kallis synska (och goda) halvsyster Ester och hennes samiska fostermor betraktar en vaja, det vill säga en renko, som räddar sin kalv ur en strömmande, iskall fjällbäck: ”De är så uppfyllda av vajans mod. Av hennes starka känsla för sin kalv. Också av kalvens tillit, hur den fruktade strömmen, men ändå kastade sig i vattnet. De säger ingenting när de vandrar tillbaka till renvaktarstugan. [?] Ester går efter mor. Försöker ta långa steg så att hennes fötter trampar på exakt samma ställen där mors fötter gått.”

Med undantag för Anna-Maria Mella har ingen av moders­gestalterna i boken särskilt mycket gemensamt med den goda renkon. Tvärtom är de flesta vuxna i boken övergivna barn som blivit söndriga vuxna. Deras berättelse pågår mellan mördares fumlande med elsladdar, legosoldater i Kongo och storfräsare på herrgårdar och det blir mycket för läsaren att väja för, om man vill följa det riktigt glödheta spåret genom den här romanen. Det som hettar av ett fruktansvärt slags sorg:

”Haglen trasade sönder löven i träden.

Det är mamma, tänkte Mauri och betvingade en bultande känsla av panik. Hon dör aldrig. Skvalar och slår.”

Deckare

Jenny Tunedal