”Det är ett jäkla slit att skriva”

Skrivandet ett viljearbete för Conny Palmkvist

HELSINGBORG

Conny Palmkvist började skriva som tolvåring.

– Jag minns fortfarande när en lärare i nian läste upp en novell av mig med en tafflig sexscen – jag gick ut ur klassrummet.

I dag är han 33 och börjar vänja sig vid rampljuset. Snart kommer hans andra bok.

Uppmärksamheten efter debutboken ”Hej då, allihopa” blev stor. Det är en självbiografisk berättelse om hans mammas kamp mot cancern. En kamp som hon förlorade för drygt tre år sedan. Slaget blev extra hårt eftersom Conny Palmkvists pappa gick bort när han var 14 år.

Det tog lång tid innan han vande sig vid att inte ha kvar sina föräldrar.

– Plötsligt måste jag hålla ihop allt själv, allt från ekonomin till julfirandet. Att förlora en mamma och pappa är säkerhetslinor som kapas. Även om man har andra är de personerna de allra närmaste. Ibland kan jag fortfarande tänka att jag ska ringa mamma? så jag är otroligt glad att jag har min syrra.

Conny Palmkvist verkar vara en blandning av en social, musikintresserad ung man med nära till skratt och en allvarlig person som vill vara ifred och filosofera.

Verkligheten kommer i kapp

Han beskriver sig som bra på att stänga av känslor. När han var tonåring och pappan vårdades med respirator försökte han tänka att det egentligen var någon annan som låg där. Den tråden – att som ung tro att man kan gömma undan det svåra – spinner han vidare på i sin första roman ”Två hus vid slutet av en väg”.

Huvudperson är pojken Gustav, som växer upp med en dominant och våldsam far. Mamman är förvirrad och hunsad och förmår inte skydda honom. Historien tar en fruktansvärd vändning och har ett mycket överraskande slut. Det visar sig att verkligheten – som kan vara lätt att förtränga – alltid kommer i kapp.

Tydligt är att fadersgestalterna i boken är negativa eller frånvarande.

Tror du att kvinnor är godare?

– Nja, jag är ganska skeptisk till mänskligheten över huvud taget. Jag tror att kvinnor är bättre i förhållande till sina barn, men inte annars.

Den nya boken är inte självbiografisk men innehåller ”ett korn av sanning” som Conny uttrycker det. I sitt jobb som fritidspedagog på Helsingborgs stadsbibliotek har han mött barn från svåra miljöer. Conny har märkt att de – precis som bokens Gustav – oavsett hur de har det hemma också älskar sina föräldrar.

– Barn skyddar sin mamma och pappa. De som är utsatta på något vis klänger sig fast vid det de har även om det är dåligt. De lär sig att anpassa sig efter situationen.

Längtar du själv efter barn?

– Nej, inte nu, säger Conny och skrattar som om tanken är helt absurd.

– Jag har alldeles för mycket annat som jag vill hinna göra. Jag vill hålla på mer med musik och kanske börja måla. Och även om jag har flickvän har jag nog lite problem med att släppa in en annan människa helt i mitt liv. Det handlar inte om att jag inte uppskattar andra, men när jag har mycket att göra vill jag helst inte bli avbruten.

I planerna ingår förstås också att skriva fler böcker.

– Jag räknar med att både fortsätta med mitt jobb och att skriva, det handlar om disciplin. Idéer till berättelser får jag hela tiden, men att skriva dem är ett rent viljearbete –att sätta sig och köra hårt.

Att skriva: ett jäkla slit

När den första boken kom ut hade Conny Palmkvist länge publicerat texter på internet. Men med den stora uppmärksamheten efter debutboken kom också prestationsångesten krypande.

– Tyvärr känns det lite som ett måste att skriva, även om det så klart är roligt. Det är ett jäkla slit också. Ofta tycker jag faktiskt att det jag skriver blir skit (skratt). Innerst inne förstår jag förstås att böckerna inte ges ut för att förläggarna är snälla? men själv skulle jag kunna hålla på och ändra hur länge som helst för att få det bättre.

Det är den allvarlige cynikern som tittar fram.

Fakta: Conny Palmkvist

Conny Palmkvists boktips till...

Cecilia Gustavsson