Äckelskönt, vällingklart

MAGNUS WILLIAM-OLSSON drabbas av Aase Bergs mammadikter

helskärm

Lika säkert som att alla författare fötts av en mor är att all litteratur går att tolka i ljuset av modern, förstådd som livgivare, yttersta adressat, språkligt modus, biografisk omständighet, med mera. Men att ha en mamma är förstås något annat än att vara en. Och om modern står bakom var och varannan bokstävel är modersvarat en rätt sällsynt litterär utgångspunkt. Eller har varit.

Fastän moderssubjekten alltifrån Sapfos omstridda fragment nummer 132 till Cora Sandels Alberte står sorgligt glest i litteraturhistorien, så har de med emancipationens framsteg blivit allt fler. Och under de två senaste decennierna har nån sorts explosion i ”vara mamma”-skildringar ägt rum. Moderskapet, som tillstånd, psykologi, stil och livskris, har fyllt såväl veckotidningar som kulturtidskrifter, romaner och handböcker, liksom även poesin. Åsa-Maria Krafts egenartade Exlibris (1998) och Helga Krooks Mjölk och gator (2004) är bara två exempel. Och i dag utkommer alltså Aase Bergs Loss som fullbordar ett av 2000-talets mest ambitiösa poetiska projekt, ”Mammatrilogin”, i vilken även samlingarna Forsla fett (2002) och Uppland (2005) ingår.

De tre böckerna utgör en mäktig inventering av modern som kunskapsteoretisk, psykologisk och språklig trakt. Idiomatiskt söker sig dikterna gärna till det Julia Kristeva i sin magistrala doktorsavhandling kallade det ”semiotiska”; den sonora, onomatopoetiska, språksensualistiska nivå där mening upplevs snarare än förstås. Läsaren av ”Mammatrilogin” slungas därför skyddslöst genom äckel, kvalm, lycka, skratt och notorisk ambivalens. Dikterna slår ut som isterklimpar och kalla tungkyssar i munnen. De kan bara beskrivas med oxymoron: äckelsköna, vällingklara, underhöga dikter som drabbar en likt koppor. Kliande, njutningsrika, ärrbildande.

De två första böckerna i trilogin hade i tur och ordning graviditeten och moderslyckan till teman. Den nya samlingen närmar sig i stället rädslornas gråzoner. Olyckan. Galenskapen. Kriget. Alla dessa möjliga och högst reella katastrofer som kan komma i barnets väg slår ut som såriga, lätt paranoiskt färgade, blomkrevader i Bergs språk. Ord som ”airbag”, ”blåsljud”, ”borrhuvud” och ”tandkort” tecknar den nya samlingens moderskonstruktion.

Det är snyggt gjort. Aase Berg ger moderskapet en plats och uppmärksamhet som poesin sällan, om någonsin, givit det. Men just draget av undersökning ter sig emellanåt hämmande. Det är som om en ändlöst krävande modersblick vilar över hela företaget. Dikterna väser, kränger och buktar opassande, men de gör det så duktigt. Tvärsigenom alla låga och vilda känslor, läten och utsagor förnimmer man ett lydigt ”Ja, Mor”.

Kanske är det

denna mor som drabbar mig starkast i Aase Bergs trilogi. Invid den moderlighet hon med sådan uppfinningsrikedom lyckats ge språklig gestalt förnimmer man en oskriven mor. Det sagda är innefattat i det osägliga. I det att Aase Berg skriver mamma, suddar hon samtidigt ut henne. Hennes modersvara när ett ickevara, ett omedvetet – som härskar.

Lyrik

Magnus William-Olsson (kultur@aftonbladet.se)