Stenmark klipper till igen

...och ANNA HALLBERG kommer att tänka på Tranströmer

I julas köpte jag en kylskåpsmagnet till en killkompis. Det var en klassisk Jan Stenmark-bild, lite nostalgisk, med små pojkar i solnedgången. ”En dag ska vi alla dö ?”, säger den ene. ”Alla andra dagar ska vi det inte”, säger den andre. Min kompis blev glad. Och försäkrade att han inte skulle ta livet av sig den dagen heller.

Jan Stenmarks bilder är numera så väletablerade i svenskt kulturliv att de dyker upp på bruksföremål som köksalmanackor och kylskåpsmagneter. Man talar om att man sett en ”stenmarkare”, och nästan alla förstår vad man menar.

Kanske har hans signum blivit så starkt att yngre efterkommare känner sig förpliktigade att ta avstånd. ”Jag använder absurda texter men försöker hålla mig borta från Jan Stenmark-träsket” deklarerar exempelvis en bestämd konstfackselev i Dagens Nyheter den 11 maj. Må så vara. Jan Stenmarks bilder komponeras bäst av Jan Stenmark själv. Men vad är det som gör att han så ofta lyckas träffa rakt i solar plexus på den svenska folksjälen?

”Jag skrattar eller får ont i magen. Vet bara inte varför. Men de följer mig”, skriver Håkan Jaensson i förordet till Storpack – en grandios samlingsvolym som innehåller Stenmarks två första böcker, Detta har hänt (1990) och Det började med fåglar (1992) samt två bildsviter från samma period som inte tidigare publicerats i bokform.

”Jag önskar bara att jag kunde förklara varför”, upprepar Jaensson och jag känner igen den där kritikerpaniken som slår till när man blir drabbad av något på riktigt. När man blir förälskad, heligt förbannad, uppfylld eller gripen av något så är det som att analysfunktionen slås ut. Känslorna kommer först. Man blir golvad. Långt senare kan man försöka peta i orsakskedjorna och se om det går att se några samband.

Till skillnad från en serietecknare som Jan Berglin, som Stenmark annars är ganska besläktad med (båda jobbar med en bildruta, ett direkt anslag och ett förskjutet, manligt, post-folkhems heteroperspektiv) så är Stenmark sällan uttalat politisk eller samtidsaktuell. Hans collagebilder hämtade ur fyrtio-, femtio- och sextiotalets veckotidningar bär en ljus naivitet som de ångestkrampande textraderna obarmhärtigt sticker hål på. Spelet mellan bildernas distans och texternas omedelbarhet är en av nycklarna till Stenmarks framgång. Annars brukar det ju vara tvärtom: bilder slår an direkt medan texter formulerar sig mer långsamt. Hos Stenmark är relationen omvänd.

Det finns också en existentiell smärtpunkt i alla Stenmarks bildkompositioner som grundar sig i individens ständiga tillkortakommande i relation till de drömmar och möjligheter som samhället håller fram som nåbara. Mobbning, sexualskräck, självmordstankar och livsleda är återkommande motiv i Stenmarks produktion. Personerna fastnar halvvägs, når aldrig riktigt fram, förlorar koncepten och tappar kontrollen. Ändå är det så vanligt, alltsammans. Man känner ju igen sig, i den idiotiskt leende tonåringen, med undertexten: ”Vem som helst kunde se att jag befann mig på gränsen till ett nervsammanbrott. Men jag var inte vem som helst.”

Nä, i sitt eget huvud är man ju inte vem som helst, därför lyckas man gå på samma nitar gång på gång, liksom resten av mänskligheten. De djuppsykologiska punchlines som finns i många av Stenmarks bilder gör hans kompositioner till något mer än dagsvers på seriespråk. Ofta fungerar bildrutorna som centrallyrik: man vet att någon kommer att dra undan mattan och hissa ner själslivet i något av de mörkare gruvschakten, men man vet inte var eller när golvet rycks undan.

Liksom hos Tranströmer

, vars bilddikter verkar på ett liknande sätt, är överrumplingen och förflyttningen mellan ljus och mörker viktig. Och liksom när man läser poesi gör man klokt i att inte läsa för många åt gången. Då infinner sig snabbt en mättnad, man ser mönstren i förväg, hinner parera och upplevelsen går förlorad. Placera i stället Storpack på nattduksbordet och läs ett par tre stycken. Det är precis lagom för att känna att man inte är ensam i världen. Och för att kunna skratta lite åt det förtvivlat hopplösa, och likväl förtröstansfullt gemensamma, som det är att vara människa.

Kollage

Se också:

Anna Hallberg