Välkommen till paradiset

... eller mångfaldshelvetet?
MIKAEL STRÖMBERG läser om floppar som toppar i den nya ekonomin på nätet

Chris Andersons Long Tail, lång svans, är en bok om ny ekonomi. Och den handlar lika mycket om de subtilaste känslor som styr vår kärlek till musik. Kärleken till film. Kärleken till litteratur.

Nationalekonomer har i dag ingen given förklaring för det som sker på nätet, med dess enorma klustereffekt av nätdrivna tjänster som tillsammans bildar en ny superekonomi. Anderson kallar det lång svans. Inte spiral eller tillväxt. Utan en oändlig svans av utbud.

Vi lever förvisso i en topplista, vår kultur är en enda popularitetstävling, men det är i floppar framtiden finns, menar Anderson. Long Tail-tesen innebär att ”Internet möjliggör en marknad där det sammanlagda värdet av blygsamma försäljningssiffror motsvarar värdet av hittarna”.

I stället för de traditionella diagrammen med vågdalar och toppar börjar ekonomin alltmer likna ett huvud (få produkter som efterfrågas av de flesta) med en lång svans (många produkter som efterfrågas få). Inom Andersons fält, medierna, råder dessutom en extrem superkonjunktur som beror på hur digitaliseringen i grunden har förändrat sättet att producera, skicka, ta emot, bearbeta och länka vidare material.

Det liknar ingenting annat människan har gjort sin korta tid på jorden. Till exempel en datafil med musik. Affärsidén är att sälja överallt och producera ingenstans. De elektroniska vågornas makt ligger i att de sprids i alla riktningar, i princip gratis.

Ta Itunes eller Rhapsody med tre miljoner låtar i sina servrar. Det säger sig självt att marknaden inte har plats på hyllorna för alla cd-skivor. Och nu till den långa svansen: det som i en tabell liknar osålda exemplar av de minst efterfrågad låtarna visar sig, på mikronivå, vara en kontinuerlig flod av sålda låtar. Musikmarknaden av hittar består ungefär av 50 000 låtar. De resterade miljonerna är låtar som efterfrågas mindre, men kontinuerligt. Så fort Itunes lägger ut en ny låt i sitt bibliotek finns det en mottagare som vill ha den, någonstans i världen. Detta är den långa svansen.

Här kan man hitta allt: B-sidor från obskyra singlar, pudelrock, eam, ambient-dub, pygme-joddling, Bela Bartôk spelar sina egna pianokonserter ... Här behandlas allt material lika, ingenting är mer skräp än annat. Och samma tendens börjar nu visa sig i nätbokhandeln Amazons rapporter. Med Gutenbergs digitala tryckpress, print-on-demand, finns de största pengarna att tjäna i de lägsta omsättningarna. Så fort någon beställer boken, trycks boken och skickas inom loppet av tre dagar. (Min vanliga bokhandel behöver två veckor för samma bok.)

Den långa svansen är möjlig eftersom den ingår i en dynamik av fildelningsnätverk, mp3-spelaren, Ipoden, G3-mobilen, Myspace, You Tube, Google, forum, bloggar ... I dag laddar 20 miljoner användare ned musik- och filmfiler varje dag. Ungefär åtta miljoner unika musikstycken tros vara i omlopp och nästan samtliga ligger utanför Billboards och andras topplistor. Topplistan är i princip redan död. Plötsligt måste hitten ge vika för mikrohitten. Tänk Best of 400 000-listan!

Men mest handlar det om själva beteendet. En 20-åring i dag vill styra mediet, inte styras av det. Det som händer inom musikens värld händer inom i princip varje an

nan sektor av massmedia och underhållning. I takt med den ”kollektiva intelligensens styrka” (Anderson) sjunker biljettförsäljningen. Sett i världsperspektiv sjunker också tidningsläsandet på papper, tv-tittandet på nationella kanaler och bokläsandet mellan pärmar.

Den långa svansen är ett resultat av självproducerande krafter, bland ”nästa generations begåvningar som gör det de vill”. Ibland kallas det även för deltagandets arkitektur, där en och samma individ är producent och konsument. En slags elektronisk mun-mot-mun-metod. Det leder till att skiv- och bokförlagen mer eller mindre görs obetydliga eftersom talangjakten, distributionen och marknadsföringen sköts av artisten och författaren på egen hand.

Anderson skriver: ”Vi lämnar nu informationsåldern och går in i rekommendationsåldern. I en värld med oändliga valmöjligheter är det sammanhanget, inte innehållet, som är det viktiga.”

Gårdagens skämt om framtidens valmöjligheter må vara dagens verklighet. Vi vadar omkring i det största variationsträsket någonsin. För Anderson är detta paradiset. Det är samtidigt hans svaghet, att han inte vill se utbudets tyranni. Jag skulle gärna vilja tro honom att vi gräver oss ner i utbudet för att vi älskar variationen i sig. Ju mer vi hittar, desto mer gillar vi. Men det känns som en alltför enkel logik, detta att mångfalden per automatik skulle göra oss nyfiknare. Vem hjälper oss att söka?

En annan svag punk i Andersons resonemang är att den långa svansen bara gäller för elektroniskt distribuerade medier och där mediet gjort sig oberoende av en fysisk form. I längden kan man bara gissa att det ger en förödande tomhetskänsla, där allt förflyktigas och lagras på hårddiskar, och framtidens arkeologer jämför oss med etruskerna. Vilka var dom? Varifrån kom dom?

Samhälle

Mikael Strömberg (kultur@aftonbladet.se)