På väg mot katastrofen

THERESE BOHMAN om lågmäld brittisk humor

Det är 1962 – en tid, skriver Ian McEwan, ”då ungdom var ett socialt handikapp, ett tecken på betydelselöshet, ett något genant tillstånd som kunde börja avhjälpas genom äktenskap”.

I en matsal på ett hotell vid den engelska kusten sitter Florence och Edward, båda strax över 20, båda oskulder. De har gjort vad de kunnat för att uppnå vuxen självständighet: gift sig, tidigare på dagen. Nu ska de äta sin bröllopsmiddag. Edward ser upphetsat fram mot den kommande natten, Florence är, av anledningar som förblir oklara, livrädd för blotta tanken på sex.

Plötsligt har det uppstått en genant, obekväm stämning mellan dem. Florence är en duktig övre medelklassflicka, Edward en arbetarklasskille, vilket gör det ännu svårare för dem att kommunicera. Så de pratar inte. Definitivt inte om det onämnbara som de verkligen borde prata om. De tuggar sin trådiga, tråkiga tidiga-sextiotals-middag under tystnad. Edward tänker att det känns konstigt att sitta där och spela vuxet väluppfostrad, att han borde ta Florence i ena handen och vinflaskan i andra och springa ut på stranden och vara lycklig. Men sånt gör man bara inte år 1962. Det är nästan lika frustrerande för läsaren som för Florence och Edward.

På Chesil Beach utspelar sig under denna enda kväll, men berättar samtidigt om allt innan och efter den katastrof som bröllopsnatten oundvikligen ska utmynna i. Det är en kort roman, men Ian McEwan lyckas ändå ställa stora frågor, om de små avgörande ögonblicken och om vad som egentligen formar ett människoliv. Utöver lite varm och lågmäld brittisk humor berättar han med ett rakt igenom stort allvar och en stor enkelhet.

Therese Bohman