Saknad: Olof Lagercrantz

Åsa Linderborg om en allt radikalare samhällsdebattör

helskärm

Under 1960- och 70-talen

kom aristokraten Olof Lagercrantz att bli en av de tongivande andarna i den svenska offentligheten. Som Dagens Nyheters chefredaktör bröt han med tidningens enkelspåriga kalla kriget-logik och gjorde tredje världen synlig för läsarna. Det var en prestation, men applåderna uteblev.

Borgerligheten uppfattade Lagercrantz som en klassförrädare, en ”halvkommunist” med klövar och horn. Enligt Albert Bonnier tog det tio år att reparera de skador DN åsamkats. Vänstern förstod aldrig värdet av att chefredaktören för Sveriges största borgerliga tidning var en del av vänstervågen. Inte underligt att Lagercrantz skrev känsligt om historiens ostraciserade, de misshagliga: Hinke Bergegren, Rosa Luxemburg, August Strindberg, Leo Trotskij.

I efterordet till artikelsamlingen Vårt sekel är reserverat åt lögnen beskriver Niklas Nåsander Lagercrantz utveckling som en färd mot allt radikalare insikter. Själv menade Lagercrantz att han blev ”klarvaken” först vid 75. Påståendet har bäring men ska inte överdrivas; det handlar inte om något kvalfyllt avhopp av geijerska proportioner. Lagercrantz kritiserade redan från början både liberalismen och socialdemokratin från vänster. Han är livet igenom full av motsägelser, som i frågan om världens förtryckta har rätt att ta till vapen. I slutet av 1960-talet drömde han om socialismen (ett demokratiskt, klasslöst tillstånd), men någon entusiasm går inte att spåra. Han var alltjämt en engagerad pessimist. Om revolutionen talade han aldrig.

Rätlinjig är däremot

vägen från flammande internationalist till förbannad antiimperialist. Genom litteraturen – Joseph Conrad, Sara Lidman, Göran Palm, Sartre – ser han systematiken i orättvisorna och den västerländska civilisationens hyckleri: ”Historien lär oss att det var massmord, slaveri, utarmning som var det lyckobringande marknadssystemets gåvor till den del av mänskligheten som inte hade vapen bakom handelsfartygen.” Anmärkningsvärt är att han – om inte artikelurvalet luras – egentligen först på 1980-talet skjuter skarpt mot kapitalismens fundament: ”I en värld som söver sig in i sin aningslösa barnatro på den fria marknaden och inte märker vargtänderna i det egna gapet men räknar dem desto noggrannare i andras ...” Detta skriver han 1982, samtidigt som socialdemokraterna kapar förtöjningarna till sitt socialistiska arv, och socialliberalismen och välfärdsstaten inte längre kan tas för givna. Lagercrantz systemkritik som nu är komplett kanske beror på att han som pensionär inte längre behövde ta hänsyn till DN:s ägare. Att kritisera USA:s imperiepolitik är en sak. Att ifrågasätta privategendomen något helt annat.

Särskilt ansträngd

blev relationen till ägarna när Lagercrantz ifrågasatte den ideologiska makt Bonniers mediamonopol medförde. Påminde någon om att han själv aldrig drabbats av censur, ”greps han av lust att slå ihjäl”. Han ”skämdes”, sa han i slutet av sitt liv, när han tänkte på hur naivt han en gång talat om opinionsbildningen i väst: ”Jag trodde det var så enkelt att tala sanning, att vara en fri röst. Det dröjde innan jag lärde mig hur makten, den egna och andra, förvrider och förvanskar.”

När Lagercrantz 1966 publicerade Peter Weiss artiklar om Vietnamkriget hotade Kaj Bonnier beröva honom jobbet. Lagercrantz parerade med att försvara yttrandefriheten. När han 1967 återigen bereder plats för Weiss förekommer han kritiken genom att bemöta Weiss i en artikel där han uppfinner sina angreppspunkter. Det sägs att Lagercrantz hade för vana att skicka privat smicker samma dag han nackade någon officiellt. Kanske tillhör Weiss en av alla dem som fick en hjärtlig hälsning i brevlådan tillsammans med tidningen.

Lagercrantz ordväxling med Weiss röjer ett främlingskap för arbetarklassen. Hans beundran för Stig Dagerman och Folke Fridell är lika genuin som skuldkänslorna över den egna privilegierade bakgrunden är äkta, men när han 1970 ställer sig på de strejkandes sida i malmfälten inkluderar han i sitt tilltal alla utom dem han pratar för: ”Tror ni att gruvarbetare är olika andra människor? Det tror inte jag. De är som alla vi andra.” Som så många andra vänstersinnade var hans väg kortare till folken i tredje världen. Nåsanders urval ger annars intryck att Lagercrantz är sval inför inrikespolitik, men här saknas artiklar från åren 1945–51. Hela efterkrigsdebatten lyser med sin frånvaro. Brottstycken ur dagboken, tidigare opublicerade, ger dock en fingervisning; 1964 koketterar Lagercrantz med att ledarsidan ger blanka håken i valrörelsen.

När Timbro på 1990-talet

gjorde Herbert Tingsten till fetisch genom att enögt se endast de mörkblå stenarna i den tingstenska mosaiken, manade de fram Lagercrantz som den vederstygglige antitesen. Det finns dock ingen anledning att spela ut dem mot varandra, de är alltför intellektuellt komplexa för att ägas av någon. Ändå ter det sig naturligt att det är vänstern som i dag levandehåller Lagercrantz gärning. Han var en produkt av 1960-talet men radikalismen var ingen pose han övergav när den inte längre var comme il faut. Tvärtom.

Sexhundra sidor rinner alltför snabbt iväg. Ingen tankegång är ointressant, språket hanteras med exakt gehör. Varje artikel är skriven som en replik i ett ständigt pågående samtal. Han kunde polemisera häftigt mot dem som stod honom närmast – Harry Martinsson – och skriva med ömhet om dem vars åsikter han inte fullt ut delade – Pablo Neruda. Framför varje idé såg Lagercrantz en människa. Personporträtten blev många, karaktärsmorden likaså. Han värderade, nyanserade, vände ut och in på alla argument, lät komplikationerna lapa ljus i solen – men tog alltid ställning. De minst sagt naiva artiklarna om Kina är inte, som högern påstår, signifikanta. Kanske var det förmågan till sammansatt tänkande som provocerade omgivningen mest. Redan 1944 beklagade han att efterfrågan var större på det korta, ”klatschiga” debattinlägget än på den skribent ”som ger sig tid att genomblöta sin åker”.

I dag är det offentliga samtalet en malande monolog i skydd av en närmast total borgerlig mediahegemoni. Att läsa Olof Lagercrantz skänker tröst i mörka tider, men antologin tecknar tydligare den svenska tidsandans vindlingar än Lagercrantz utveckling. Ståndpunkter som på 1950-talet framfördes i en vänsterliberal tradition stämplas i dag som extremism, ja rent av fascism – och det är de som kallar sig liberaler som svingar stämpelverktygen allt medan omgivningen hukar eller mumlar att det som sägs inte är något att bry sig om. Så vittrar yttrandefriheten sönder inför ögonen på oss alla. För fyrtio år sedan stod Lagercrantz med auktoritär grandezza i samtalets mitt. I dag hade han varit precis så ensam som han då förvånansvärt nog kände sig.

Artiklar

Läs också:

Åsa Linderborg