"Presidentvalen handlar mer om politik än vi vill tro"

ÅSA LINDERBORG om en ny biografi om Hillary Clinton

helskärm

Bill Clinton säger att Hillary är den smartaste person han träffat, utan henne hade han inte varit någon. Sett ur det perspektivet finns det bara en förklaring till att det var han och inte hon som kandiderade till först guvernör och sedan president.

Det är för tidigt att säga hur mycket kön – och ras – spelar in i årets valkampanj, men det finns en variabel som kan visa sig vara underskattad: klass. I högerpropagandan framställs nämligen demokraterna som fisförnäm elit. Förra gången lyckades den Yaleutbildade mångmiljonären Bush med pr-tricket att iklädd Levis och cowboyhatt utmåla sig själv som den folkliga kandidaten. John Kerry påstods vara en snobbig, nästan fjollig, frankofil med överklassmanér. Den som har det nya arbetarpartiet moderaternas falska valkampanj i färskt minne vet att sådan retorik inte ska underskattas och förstår också varför John McCain alternerar den svarta kostymen med jeans och rutig skjorta.

Det är svårare för Hillary Clinton att klä sig på ett publikfriande, klassöverskridande, sätt. Som yngre hånades hon som okvinnlig med sina stora glasögon och orakade ben. När hon försökte sig på en mer moderlig, borgerlig apparition, beskrevs hon antingen som åldrad eller icke trovärdig.

Hillary Clinton är beundrad och avskydd som få, vilket kan förstås med att hon är kvinna, men också med vad hon står för. En av förtjänsterna med

Erik Åsards biografi Hillary Rodham Clinton är just att han visar att de amerikanska presidentvalen handlar betydligt mer om politik än vad vi gärna vill tro. Jänkarna röstar inte på den som verkar trevligast eller kan uppvisa ett fläckfritt privatliv, även för dem är det plånboksfrågorna – det vill säga klasskampen – som avgör. Att vallöftena (och presidentgärningen) bestäms av vilka storföretag och lobbyorganisationer som finansierat cirkusen, är en annan sak.

Det är svårt att ideologiskt fånga Hillary Clinton. Hon har bå de en progressiv och konservativ sida som ofta är oförenliga, till exempel i familjefrågor. Åsards förklaring är den gängse, nämligen att hon uppfostrades av en sträng patriark med högersympatier och en kuvad mor med liberal, om än väl förborgad, världsbild.

Men det som gör att många känner osäkerhet är nog lika mycket det Åsard vänligt kallar Clintons ”pragmatism”. Som student tog hon djupt intryck av den svarta medborgarrättsrörelsen men fruktade dess alltför radikala krav och lyckades som elevrådsordförande avstyra studentprotesterna mot rassegregeringen. Tillsammans med Bill Clinton drev hon demokraterna mot höger, resultatet var kraftigt ökade klassklyftor där de stora förlorarna var ensamstående kvinnor med annan hudfärg än den mjölkvita. Hon röstade med emfas för Bushs nykoloniala anfalls- och ockupationskrig men vill i efterhand framställa det som en röst för ökad diplomati. Där Åsard ser pragmatism ser andra hyckleri och opportunism. Det är helt i sin ordning att hon är favorit hos Dagens Nyheters ledarskribenter.

Erik Åsards sympatier för Hillary Clinton spiller stundom över, men porträttet är på det hela taget både klokt och balanserat om än varken djupt eller nyskapande. (Boken är långt bättre än Carl Bernsteins pölsiga biografi Hillary, som sedan några veckor finns på svenska.)

Den som vill begripa USA måste förstå hur kapitalismen fungerar och då bör man hellre läsa något av Noam Chomsky, Naomi Klein eller Howard Zinn, men som en introduktion till Hillary Clinton fungerar Åsards pedagogiskt skrivna biografi alldeles utmärkt.

Åsa Linderborg