Ring så diktar hon

helskärm

"Hej jag är i majoritet / i mitt eget liv jag lägger / min röst på mig själv" Det är knappast svårt att hitta ett representativt citat ur Ida Börjels andra diktsamling Skåneradio, som i sin undersökande samplingsiver påminner om hennes första, Sond från 2005.

Det vi får läsa är körschemat till ett radioprogram, med jinglar ( "Skåneradio, RADIO PÅ REN SKÅNSKA") och påannonser av låtar, som När björkarna susa med Jailbird Singers. Telefonslussen står på vid gavel och folk, mest äldre tycks det som, babblar i ett. Då och då bryter den vänligt bejakande programledaren ( Täppas Fogelberg?) in med ett "vi tar det en gång till / landstinget socialtjänsten / vad sa du mer" eller ett "kära lyssnare".

Ofta blir det roligt, ibland hysteriskt roligt, men eftersom det verkar röra sig om transkriberingar eller bearbetningar av autentiska inringningar till något närradioprogram i stil med Ring P1 i Sveriges radio, blir humorn lite tveeggad. Problemen som vädras i Radio Börjel, ungefär de samma som i P1-programmet, är ju ledsamma, sådant som känslor av marginalisering eller ogudaktiga näringslivstoppar.

Hopfösta på bokens drygt 100 sidor fogar sig inläggen till en katalog över maktlöshet, med tydliga paralleller inte minst inom den yngre inhemska konsten. Magnus Bärtås har till exempel åstadkommit något liknande i sitt projekt De besvikna och förorättade, som bland annat publicerats på dessa sidor. Liksom Bärtås verk utstrålar Skåneradio, trots sin humor, en kuslig känsla av stumhet eller domning som känns väldigt samtida. Antalet kommunikationsvägar är fler än någonsin förut men hur är det med mottagarsidan? Existerar den ens?

Men Skåneradio är också ren och skär poesi, åtminstone ställvis. Som så ofta uppstår poesin gärna på de platser där det talade ordet blir skrift, och Börjels bok är ju till sin natur en sådan plats. "När ändå allt i slutändan / blandas och bränns", heter det i ett inlägg om sophantering. Av de skånska diftongerna hör vi ingenting, men vi ser dem.

Lyrik

Petter Lindgren