Rädslan för att vara någon särskild

"För han hade varit på månen och ingenting kan någonsin bli detsamma."

När Buzz Aldrin kom ner på jorden igen blev han galen, ett tag. Mattias, jaget i unge norske författaren Johan Harstads roman Buzz Aldrin - Vart tog du vägen i myllret? blir också galen, men han har turen att bli det på en resa till Tórshavn och omhändertagen av den okonventionelle psykiatrikern Havstein som driver ett litet vårdkollektiv i en nedlagd filskfiléfabrik i Gjógv.

Harstads framvällande berättelse har stark suggestionskraft och tidskänsla: Cardiganlåtar ger namn åt kapitlen, en av de boende i kollektivet är en fotograf som gått sönder av det han sett i Bosnien. Mattias hela liv från barndomen till återkomsten tjugo år senare till hemstaden Stavanger skildras i ett svep, och då har han bott både på Färöarna och följt Havstein och de andra till Karibien. Buzz Aldrin är Mattias hjälte för att han var den mer obemärkte astronauten, den som höll sig i bakgrunden, ett kugghjul. Mattias vill också vara osynlig, anonym, uppmärksamhet plågar honom. Utom då han är full och sjunger solo med en fantastisk röst.

Rädslan för att vara någon särskild har jag sällan sett gestaltad. Men är Mattias sätt att "gömma sig" ofrihet, en avvikelse från det normala eller bara en hudlös sätt att överleva? Den intressanta frågan försvinner tyvärr också i Harstads oformliga myller.

Roman

Pia Bergström (kultur@aftonbladet.se)