VEM ÄR VAD?

TORSTEN KÄLVEMARK läser Barack Obamas memoarer

helskärm

I sexton av USA:s delstater rådde det ända fram till 1967 ett förbud mot äktenskap över rasgränser. Barack Obama konstaterar i sin självbiografi att han just det året firade sin sjätte födelsedag. Det var tre år efter det att Martin Luther King fått Nobels fredspris. Amerika hade börjat tröttna på de svartas jämlikhetskrav och rasproblemet ansågs vara löst.

Men så var det alltså inte. Högsta domstolen blev tvungen att vända på ett domslut från delstaten Virginia där det uttryckligen stod att Gud skapat olika raser och dessutom fördelat dem på olika kontinenter: ”Det faktum att han skilde på raserna visar att han inte avsåg att de skulle blandas.”

Barack Obamas föräldrar bodde inte i någon av de delstater där deras kärlek var straffbar. Hans far var verkligen från en annan kontinent, en kenyansk student som fått stipendium till USA. Han var, skriver sonen, ”kolsvart” medan modern var ”kritvit”. De träffades på University of Hawaii, blev förälskade och gifte sig. Men separationen kom snabbt, pappan återvände till Kenya och sonen – som fått tillnamnet

Hussein efter sin farfar – blev kvar i moderns amerikanska familjekrets.

De yttre dragen i Barack Obamas liv har vi läst om i nyhetsartiklar det senaste året. Hans mor gifte om sig och den nya lilla familjen flyttade till Indonesien där han själv gick i skola några år. Tonåren tillbringade han sedan hos morföräldrarna i USA. Efter några collegeår hamnade han i Chicago och där säger han sig 22 år gammal ha valt sin livsuppgift: att bli samhällsorganisatör.

Vad innebar valet? ”När kurskamrater på college frågade mig vad en organisatör gör kunde jag inte ge något direkt svar. I stället uttalade jag mig om behovet av förändring... Förändring kommer inte uppifrån, sa jag. Förändring kommer när man mobiliserar gräsrötterna.”

Det är alltså i Chicago som han börjar organisera svarta människor på gräsrotsnivå i syfte att åstadkomma ”förändring”, det ord som idag blivit hans mantra. Om detta politiska basarbete i en amerikansk storstads fattigdom handlar mittpartiet i hans bok. Här får den blivande senatorn en grundlig insikt i den sociala utslagningens rasmässiga och ekonomiska mekanismer.

”Kenya” är rubriken på bokens sista tredjedel. På resan till Afrika efter sin fars död lär han känna en annan värld bortom den amerikanska kontinenten, en värld där fattigdomen var av ett annat slag än i det samhälle som dittills varit hans referensram. Han söker efter sina egna och sin nästan okände fars rötter och försonar sig med sin kluvna identitet.

Barack Obamas bok kallas memoarer men balanserar hela tiden på gränsen till en skönlitterär skildring av en begåvad ynglings livsresa. Den publicerades redan 1995, alltså långt innan han blev en politisk megastjärna. Det är förstås ovanligt eftersom politiker först i ett senare skede brukar profitera på sina levnadsminnen. Efter ett drygt decennium har nu hans 450-sidiga volym med viss rätt blivit en bestseller. Obama har nämligen språket i sin makt – också över det talade ordet – och det är en av förklaringarna till hans framgång. Han skriver i en levan

de dialogform, men det är just detta som har fått en del amerikanska kritiker att ifrågasätta texten. Vad är sanning och vad är fiktion i alla de samtal som han återger?

Speglar därför hans bok möjligen också en förmåga att omgestalta eller taktiskt frisera verkligheten? Finns det en fiktion också i hans politiska karriär? Tar han sin livsresas erfarenheter på allvar eller tvingas han anpassa sin övertygelse efter ett skoningslöst politiskt klimat? Vi har redan sett hur Barack Hussein Obamas mellannamn utnyttjas av dem som har islamskräcken som politisk idé. Självbevarelsedriften har då fått honom att uttala just de utrikespolitiska besvärjelser som ingen amerikansk politiker vågar avstå från.

Mäktiga intressen är rädda för att ge makt åt en man som sett andra delar av världen och andra livsvillkor. Snart får vi veta hur långt han trots detta kan komma.

Torsten Kälvemark