Systemskifte? Kanske inte

Om man som jag har en tendens att vara vinglande enfrågeröstare kan det vara uppfriskande att ta del av en politisk pamflett som granskar valet ur ett systemperspektiv. De tre skribenter som står bakom den här skriften vill med lidelse övertyga mig och andra väljare att fyra år med Reinfeldt mycket väl kan leda till ytterligare fyra år. Det är tillräckligt lång tid för att den svenska välfärdsmodellen ska hinna demonteras.

Men, invänder någon, alliansen säger ju att den slår vakt om den modell där förhållandena på arbetsmarknaden i första hand regleras i avtal mellan parterna. Och Fredrik Reinfeldt vill ju för övrigt framstå som arbetarnas bästa vän.

Visst, invänder pamflettförfattarna, men läs vidare i Fredriks och Mauds politiska förslag och du finner att de i praktiken föreslår en politik som rubbar balansen mellan arbetsgivare och anställda och därmed grunden för den svenska modellen. Dessutom hotas två andra hörnpelare: det obligatoriska och generella socialförsäkringssystemet liksom basala välfärdstjänster som barnomsorg, skola och sjukvård.

En politik med den inriktningen kan i förlängningen leda till en misstro mot den gemensamma sektorn. När medelklassen inte tycker att de får något för sina skattepengar tröttnar den förstås på att betala skatt. Och sen bär det utför.

Här lyckas författarna i stort sett övertyga mig. Men jag tillhör redan, trots min rörlighet på det politiska fältet, dem som tror på den svenska modellens huvuddrag. På det område som jag kan mest om - högre utbildning och forskning - har den verkligen visat sig framgångsrik. Senast i förra veckan kom ytterligare en amerikansk rapport som hyllar den nordiska politik som står för en stark offentligt finansierad högre utbildning och ett generellt studiestöd utan inkomstprövning - det senare i många avseenden ett unikum i världen.

Visst är den hotbild som målas upp allvarlig. Kanske ska man i sanningens namn ändå nyansera den. En seger för alliansen är inte i alla avseenden ett systemskifte. Johan Pehrson kommer att fullfölja Thomas Bodströms politik och skolsegregationen har ju redan blivit ett faktum med miljöpartiets benägna medverkan. Verkligheten kommer också vid ett maktskifte att vara regeringens värsta fiende.

En liten blind fläck tycker jag att författarna har. De underskattar det hot på vänsterkanten som utgörs av en ibland självgod fackföreningsrörelse. Arbetarnas misstro mot facket är nog på sikt lika allvarlig för den svenska modellens fortbestånd som medelklassens skattetrötthet.

Själv är jag annars minst lika rädd för utrikespolitiken där alltför många kristdemokrater slirar kring folkrätten. Men om detta står det inget i den här stridsskriften.

Politik

Torsten Kälvemark (kultur@aftonbladet.se)