Vi blir vad vi köper

Inga-Lina Lindqvist läser om gamla dammsugare, nya musikmaskiner– och hur de påverkar våra liv

helskärm

De första dammsugarna var så stora att de fick parkeras utomhus och förbjöds till slut av Londons polismästare därför att de skrämde hästarna. I dag finns dammsugare i varje städskrubb och gör inget väsen av sig alls.

Om du är intresserad av hur förändringen gick till – egentligen – tillhör du målgruppen för Richard Sennetts Den nya kapitalismens kultur, en bok som betraktar konsumtionen i alienationens ljus: exakt hur förbrukas varor, människor och politiska idéer i dag?

Sennett, professor i sociologi vid London School of Economics, fortsätter den tankegång som han introducerade i sin bästsäljare När karaktären krackelerar. I början av 1990-talet började Sennett nämligen intervjua mjukvaruprogrammerare i Silicon Valley. Han mötte unga entusiastiska äventyrare som tio år senare, efter att it-bubblan spruckit, gav uttryck för en frustration som enligt Sennett inte skilde sig ”nämnvärt från maskinarbetarens vars yrke har försvunnit”.

Därifrån spinner Sennett nu ett spännande resonemang som tyvärr förs på ett opedagogiskt sätt, trots att boken bygger på en serie föreläsningar. Kanske kompenserar han som talare i karisma vad som fattas i klarhet, men i skrift är tankarna ibland svåra att följa. Dock får man lön för mödan.

Huvudtesen i boken är att den nya ekonomin med sin globala flexibilitet har befriat sig från den byråkratiska järnburen och slitit av sig nationalstatens trånga kostym – inte för att landa i en ny frihet utan för att förflytta begränsningarna in i individerna själva. Tanken är inte helt originell.

Naomi Wolf drev en liknande tankegång i Skönhetsmyten som kom 1991. Där handlade det om kvinnokroppen i modernt konsumtionssamhälle. När de amerikanska kvinnorna lämnade hemmen och gav sig ut på arbetsmarknaden försvann de yttre begränsningarna av kvinnornas rörelsefrihet: hemmets fyra väggar. I stället för att leda till större frihet skapade marknadens konkurrensförhållanden det som Wolf kallar ”järnjungfrun”. Kvinnokroppen blev det nya fängelset där midjemåttet började tjänstgöra som taggtråd.

Sennett identifierar den problemlösande människan som sin egen fångvaktare: i den så kallade nya ekonomin premieras förmågan att lösa problem framför fallenheten för att undersöka vad problemet egentligen består av. Fostras man in i ett sådant tänkande berövas man möjligheten att växa som människa: järnburen expanderar inifrån.

Den nya kapitalismens kultur är full av sådana guldkorn. Jämförelsen mellan det platta flexibla företaget och en mp3-spelare är mycket rolig, liksom den retoriska frågan som nästan skulle kunna vara förklaringen till varför borgarna kom till makten i Sverige: ”vore det inte bättre för medborgarna att rösta på vad som kan komma att bli, på en delad fantasi, snarare än att rösta för att försvara sina speciella intressen, för att försvara vad de redan äger?”

Mp3-spelaren dyker upp igen på slutet – som en symbol för den nya konsumtionen som ger utrymme åt fantasin snarare än tillfredsställer verkliga behov. En Ipod rymmer tiotusen låtar – vem har känslomässig kapacitet att ta till sig tiotusen låtar, undrar Sennett och slår plötsligt över i samma gnäll över ny teknik som Londons polismästare gav uttryck för i början av förra seklet.

Det nya med dammsugare var inte att de var otympliga eller att de väsnades. Det nya var att tillverkningen av dem enbart kunde gynnas av att antalet konsumtionsenheter ökade; ju fler hushåll desto fler sålda dammsugare.

Dammsugare skapade den moderna singeln.

Vad är Ipoden egentligen på väg att förändra i relationerna människorna emellan? Är det verkligen dess överdrivna kapacitet som skapar förändrade förutsättningar? Sennett lyckas inte övertyga mig på den punkten, men det gör inte så mycket.

Som självhjälpsbok fungerar Den nya kapitalismens kultur mycket väl. Den rymmer handfasta råd som jag inte ska avslöja här. Men en sak träder fram kla-rare efter läsningen:

Ekonomin är den nya psykologin – fast flerfaldigt kraftfullare som verktyg för att förstå omvärlden.

Samhälle

Inga-Lina Lindqvist (kultur@aftonbladet.se)