Sonjasuget

AMELIE BJÖRCK om en efterlängtad Åkesson

Sonja Åkesson gjorde något som inte många kvinnor i hennes generation orkade. Hon köpte en enkelbiljett från det gotländska bonnlandet till Stockholm, tog en kurs i modern lyrik och startade eget som poet.

Nästintill ensam kvinna på det tidiga 60-talets parnass vägrade hon välja mellan kotterierna – mellan nyenkelhet och konkretism. Hon skrev manifest med de nyenkla och gifte sig med konkretisten Jarl Hammarberg som med sin velourmjuka chosefrihet säkert inspirerade henne att pröva nya former: det blev under åren tillsammans dikter, ljuddikter, hörspel, teaterstycken – och förstås kollagedikter till den banbrytande klichékrossarsamlingen Pris (1968).

Sonja Åkesson hade enkelheten i sig – behövde inte sänka sig från någon förfinad himmel för att passa in i materialismens och vardaglighetens tidevarv. Hon hade tillräckligt med underlägsenhetskänslor som kvinna och icke-akademiker att omsätta i dikt; hon kunde skriva om smärta, brist och tvång för att hon gjort sina egna förluster och sin egen klassresa.

Hennes röst på arkiverade ljudband låter släpig och trött. Desto mer paradoxal är hennes språkliga energi. De bästa dikterna har en knyckig verbal brio och en dubbelhet i enkelheten. Den dikt som brukar kallas Vit mans slav, och som gjorde Åkesson till feministisk ikon, följs till exempel av en pendang ur manligt perspektiv: också mannen lider av sin förkrympta könsstereotyp. Men dubbelheten kan också vara inbyggd i språket. Ofta visar den sig i form av ironi – linjen Lenngren-Åkesson-Lugn har Lars Elleström nyligen utrett i en bok. Ibland avsätter den sig också som ett artikulerat ifrågasättande av kommunikationens grundvalar: hör du mig? förstår du alls vad jag menar när jag talar om ”ensamhet” eller ”kärlek”?

Dikten Sillkväll ur Dödens ungar (1973) kombinerar grotesk och relativism:

”Kvällen är en lång fet urvattnad sill. / Fy fan för sill. / Man sitter och petar. / Köttet är sladdrigt. / Urkokta benen stockar sej i halsen. / I huset brusar en trasig klosett. / Att sillen smakar WC är väl för / mycket sagt. / Det är bara som man upplever det.”

Glappet mellan upplevelse och ord ger många av Sonja Åkessons skarpaste folkhemsbilder en sorgsprucken klang. Man kan aldrig dela en upplevelse (smaken av WC/ensamhet) med sin nästa via orden (ändå försöker man). Ensamheten lurar inte bara i busskuren eller i villaköket när ungarna är ute, den bor i själva språket. Det är nog denna postmoderna språkkritik som gör att också yngre generationer av kräsna läsare (jag bland dem!) lockas till hennes poesi i dag. I brottytan mellan den skenbara tvärsäkerhen och monumentala osäkerheten uppstår ett oemotståndligt sug.

Poeten, Lyrikvännen-redaktören och Aftonbladet-skribenten Jenny Tunedal står för urvalet till den efterlängtade nya antologi med Sonja Åkessons dikter som i dagarna når sin publik. Hennes korta förord är personligt, smittande och smart och framhåller den mångsidighet hos poeten som ofta överskuggats av stämplar som ”folkhemspoet” eller ”feminist”. Överraskande men perspektivöppnande ser hon likheter mellan Åkesson och Gertrude Stein: båda vidgade de diktens rum såväl miljömässigt – till en kvinnlig domän – som språkligt.

I antologin prickar jag av favorit efter favorit, från debuten Situationer 1957, där dikterna ännu språkar med Edith Södergran och Erik Lindegren, via höjdpunkterna i samlingen Ute skiner solen från 1965, till den sista, liksom urholkat materiebundna Psyksvit i Hästens öga från 1977, det år då Sonja Åkesson besegrades av levercancern.

Visst finns det dikter jag saknar ( Kryckor, Skulden, Dikt till musik) men ett urval kräver alltid offer och mångsidigheten är redan stor trots volymens relativa slankhet. Det enda jag på allvar kan sörja är att tillsammansdikterna med Jarl Hammarberg än en gång marginaliseras. Visst är dikterna i en samling som Strålande dikter/Nej så fan heller (1967) både oformliga och monotona i sin katalogartade manipulering av ordstäv, rubriker och jargong. Inte desto mindre ger de en unik bild av Sonja Åkessons mod att leka och släppa på tyglarna. Språket tycks här yngla av sig spontant och göra uppror mot instängdheten i sig självt. Poeterna verkar skrattbubbla i kapp, i sin lyckliga frist undan tyngden av jag-jag-jag.

Också denna konkreta absurdism hörde till Sonja Åkessons rika spektrum. Friflabbet som aldrig fastnade på ljudbanden.

Poesi

Amelie Björck