Hon och Han, hur går det?

ANITA GOLDMAN läser om författar- och konstnärsparen

Sylvia Plath och Ted Hughes, George Sand och Alfred de Musset, Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre, Zelda och Scott Fitzgerald. Intresset för författar- och konstnärsparen avtar inte, ständigt nya biografier och konstnärliga bearbetningar publiceras, nu senast en roman om vårt inhemska radarpar: Maria Wine och Artur Lundkvist, en utställning på Nationalmuseum om konstnärspar, en film om Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén. Summan av ett konstnärspar verkar definitivt vara mer är två; de blir större än livet, mer spännande och omtalade än om de levt med en partner som haft ett ickekonstnärligt yrke.

Den kanadensisk-franska författaren Nancy Huston, som tidigare utkommit på svenska med romanen Gästabud i vintern och Ängelns avtryck, diskuterar inte orsakerna till denna fascination, utan delar den snarare när hon kastar sig rakt in i en analys av en lång rad författarpar. Kanske närmar hon sig indirekt ett svar, när hon genast i sin nu till svenska översatta Skapelsejournal försöker ringa in den kvinnliga konstnärens problematik; "Alla muser är kvinnliga. Men vad för sorts musa har kvinnorna? Vem vägleder deras hand och invaggar dem i förtroende och lugn?"

Om denna fråga - och dess brist på (gen)svar i en patriarkal kultur - är central för alla kvinnliga konstnärer, så blir den förstås extra synlig, ja akut när hustrun till den berömda författaren/poeten/filosofen själv är författare. Av Hustons många exempel framgår med smärtsam tydlighet att när musans roll skall kombineras med rollen som konstnär, måste något alltid offras: moderskap, konstnärskap, mental hälsa eller till och med liv.

Strategierna och stötestenarna för Simone de Beauvoir, Sylvia Plath och Virginia Woolf är redan välkända. Beauvoirs anti-biologism - "först efter klimakteriet befrias kvinnan från honans slaveri" - har jag under åren fått allt svårare för, jag finner hennes kyliga identifikation med mannen/kulturen allt mindre intressant och relevant. Att Leonard Woolf gemensamt med hustruns psykiatriker kom överens om att Virginia inte skulle ha barn, trots att längtan och viljan till barn var stark hos henne och förlusten av moderskapet en orsak till hennes depressioner, visste jag inte. Virginia Woolf tar kanske livet av sig för att hon inte kunnat integrera moderskap och sexualitet i sitt författarliv, Plath av motsatt anledning; att författarlivet inte blir möjligt på grund av sexualiteten och moderskapet.

Ett mer frejdigt och uppsluppet författarpar visar sig George Sand och Alfred de Musset vara. De vidmakthåller sitt eldiga och uppslitande förhållande för att det är en outsinlig källa för konsten. De reviderar till och med sina brev för att de skall stämma med de senare litterära verken! De lever för att skriva, inte tvärtom; "om eftervärlden minns vår kärlek kommer den inte att ha varit förgäves". Trots att detta i sig är betänkligt, ja motbjudande, så är de i sitt frustande intresse för de litterära kvalitéerna i förhållandet åtminstone mer livsbejakande än de andra paren. Och George Sand går triumferande ur kampen, eftersom Musset dör först får hon sista ordet. Och med råge!

Inför den slutliga versionen av deras historia, Elle et Lui (Hon och Han), inväntar "hon" - och det är logiskt - stunden då "han" inte längre är kvar och kan säga emot henne. Musset dör 1857. Året därpå drar sig Sand tillbaka till Gargilesse och avslutar den sexhundra sidor långa boken inom loppet av tjugosex dagar.

Även i fallet Zelda och Scott Fitzgerald överskuggar litteratur livet. I början har den vackra och intelligenta Zelda inget emot att Scott exploaterar hennes "pärlor" ur brev och dagböcker för sina egna alster, men så snart Scott blir etablerad som professionell författare, "överskuggades hans förtjusning över Zeldas ord och känslor av hans iver att få dem på papper". Till journalister säger han: "Jag har gift mig med hjältinnan i mina böcker. Zelda är perfekt". Paret lever ett utsvävande liv med mycket alkohol och Scott skriver The Beautiful and Damned och The Great Gatsby.

I början har Zelda fortfarande tåga och kan syrligt säga att hon tycker sig känna igen stycken från sina dagböcker "som mystiskt försvann strax efter bröllopet" men när Scott får reda på att en känd tidskriftsredaktör vill publicera utdrag ur Zeldas dagböcker protesterar han. Han "kunde inte tillåta att de publiceras eftersom han hämtade mycket av sin inspiration från dem och ville använda vissa delar i sina egna romaner och noveller". Hur den begåvade Zelda tvingas till tystnad och in i "nervsjukdom" och sedan förbjuds av Scott att skriva om sin sjukdom eftersom det är "hans ämne", är värd sin egen roman. Eller har för många av dessa skräckhistorier om skapande kvinnor för vilka galenskapen eller döden varit enda utväg, redan skrivits och filmats?

Huston har valt att behandla sitt ämne i dagboksform, den hon för under sin graviditet. Jag som annars är förtjust i blandformer, finner att de myckna personliga skildringarna av psykiska och fysiska smärtor onödigt minskar fokus och spänst i de intressanta analyserna av författarparen. Kanske beror det på att Huston - själv en intellektuell och skrivande kvinna - aldrig riktigt förmår att ta ställning till eller i grunden rasera den västerländska synen på konstnärligt skapande, så som hon själv summerar den:

"Den själsliga handlingen framför andra, den som ligger till grund för all filosofi, kosmogoni och religion, består i att förneka det sinnligt givna. Förneka att livet, själen inbegripen, har sitt ursprung i en kvinnas kropp, och är resultatet av det slumpartade mötet mellan en spermie och ett ägg. Påstå att intellektet skapar materien och inte tvärtom. Alla folk gör det. Det är kulturens själva credo: att övervinna naturen. Ersätta en sedd sak med en tänkt. Motverka det synbara. Lyfta från verkligheten."

Själv är jag - författare och kvinna - övertygad om att det går att hela den dikotomin, att själ och kropp, skapande och liv kan förenas i en lovsång till livet. Kanske närmar sig även Huston ett sådant synsätt när hon på bokens sista sida, just när hon börjat räkna minuterna mellan värkarna, får lust att skriva om de tröstlösa slutraderna i T. S. Eliots dikt The Hollow Men:

"This is the way the world ends,

Not with a bang but with a whimper"

till de lovande:

"På så sätt blir världen till

Inte med en skräll men med ett litet klagande skrik."

Essä

Anita Goldman (kultur@aftonbladet.se)