Diktare på drift

Yi Munyôl, född 1948, är en av de få koreanska författare som översatts i väst. Hans Poeten är en roman om den kringvandrande 1800-talsdiktaren Kim Pyongyôn, även känd som ”Kim Bambuhatten”. Kort, gäckande, men full av vishet.

Kim föds in i en förnäm familj i det konfucianska kungadömet Korea. Hans farfar Kim Iksun, länshövding i provinsen Sônch´ôn avrättas för högförräderi när han kapitulerat för rebeller. Avkomman fråntas sin aristokratiska status och all egendom.

Kim växer upp i fattigdom. I ungdomen strävar han efter en post i den statliga byråkratin, en social revansch. För att meritera sig (skrivkonsten och behärskandet av de kinesiska tecknen var märkligt nog avgörande) deltar han i en lokal poesitävling. I dikten smädar han, med starkt patos, Kim Iksun, sin egen farfar.

Han vinner tävlingen men drabbas av hemska inre kval. Och lämnar allt, likt Siddhartha. Att han överger en ung gråtande fru och två små barn tycks bekymra honom mindre än det oerhörda brottet mot den ”sonliga vördnaden”. Romanen följer denna supande och diktande dharma bum under hela hans liv. Han vandrar runt på vägarna, underhåller vanligt folk, imponerar på rika mecenater och tjänar upprorsledare med sin verskonst. Han blir sjuk och trött och hans son letar upp honom men den trasige gamle mannen vill inte återvända hem. Yi Munyôl gestaltar inte bara den historiskt legendariska vagabonddiktaren utan handlar häpnadsväckande nog också om det mesta som jag själv funderat över vad det gäller skrivkonsten. Vilket förhållande den har till makten, till politiken och till naturen. Vilket ansvar diktaren har för sina egna anhöriga, för sanningen, för dikten i sig. Vad är heligast?

Också Yi Munyôls eget författaröde speglas i Kim Bambuhattens. Munyôls vänsterradikale far gick under kriget över till den nordkoreanska sidan och övergav familjen som betraktades som ”brottslingar” och diskriminerades i det starkt antikommunistiska Sydkorea. I hans

Tid för hjältar

(1984) finns den historien mer direkt. Konflikten mellan ideologisk övertygelse och blodets band är ett tema i hela Yi Munyôls författarskap. Det som lockar mig mest hos Kim Bambuhatten är inte hans tunga lärosteg utan ålderdomens lättja. Inte ens skrivdon bär han på när han bokstavligen frammanar våren i bergen.

Pia Bergström (kultur@aftonbladet.se)