Först buga, sedan spy

HANNA HALLGREN läser om makt och masker i Agneta Pleijels nya roman

Det rasslar till i stereon och trumpeterna spretar: ”God afton vackra mask”, sjunger Karl Gerhard stramt på tungspetsen med sin dödsföraktande (för att inte säga livsbejakande) diktion. Ut rullas en förkrigseuropeisk 1930-talskarta med glödande gränser. En värld där begrepp som ”demokrati” och ”det fria ordet” har kommit att töjas och böjas och bakbindas. Tystnad och opportunism äskas av alla som vill överleva, både i maktens närhet och långt fjärran ifrån. Masken att bära i livets maskerad är en gasmask, sjunger Gerhard, liksom utanpå käfthållarmasken. Den blank- och spegelpolerade.

Om makt och masker skriver Agneta Pleijel i sin historiska roman Kungens komediant; den andra delen i en planerad trilogi. I den första delen, Drottningens chirurg, berättades om kirurgen och förlossningsläkaren Herman Schützer (1713–1802). Schützer har betydelse även i den nya romanen. Eller kanske borde jag hellre skriva att förlossningskonsten är viktig i båda böckerna, eftersom de inleds av graviditeter, födande kvinnokroppar och barn som föds. Det är ofrånkomligt att tänka på Hélène Cixous (vars mor för övrigt var barnmorska) parallell mellan barnafödande och att föda text. Schützer förlöser barn och författaren sin berättelse.

Mellan böckerna vävs öden, livslinjer och sagor om döden samman. Kungens komediant formas kring komediskådespelaren Lars Hjortsbergs (1772–1843) liv. Denne var i sin ungdom Gustav III:s ofrälse page och bibliotekarie. Redan från unga år, som barnaktör på Kungliga Operan, vistas Lars i kungens närhet. Sin ungdom tillbringar han på Haga, emellanåt i den kungliga sängen. Han är också med på maskeradbalen då kungen slås på axeln, någon yttrar ”God afton vackra mask”, och Anckarström avfyrar pistolen. Slutligen sitter Lars vid Gustav III:s dödsbädd.

Till det storslagna i Pleijels roman kan tyvärr varken språkhantverket eller den narrativa kompositionen som helhet räknas. Språket i Kungens komediant har något alltför hastigt och jämnsjunget över sig. Berättelsen orkestreras genom en jagform med tilltal till ett du. Det är Lars som berättar om sitt liv för en äldre kvinna, fru Lovisa, som på grund av sin kortväxthet även kallas ”Liten” (och vars födelse inleder Drottningens chirurg). Men detta fiktionskontrakt har jag svårt att signera. På slutet, efter nästan 200 sidor, förstår jag lite bättre varför Lars berättar sin historia som ett slags monologisk bikt för Lovisa. Men vägen dit är lång – och ibland faller Lovisa liksom bort ur berättelsen, ibland framstår hon mest som ett alibi för att legitimera själva jagformen. Väl framme blir jag besviken; utan att avslöja bokens slut tycker jag att Pleijel här gör det väl enkelt för sig.

Samtidigt finns det mycket som kan kallas för storslaget i romanen. Dess både nogsamma och fria arbete med tidstypiska 1700- och 1800-talsdetaljer. Den lätta varsamhet varmed historiska förlopp skildras. Liksom nu och då en närmast brant humor. Men särskilt vill jag framhålla romanens insiktsfulla skildringar av maktens dynamiker, mellan en kung och hans folk, och mellan enskilda människor. Att slicka uppåt och sparka nedåt är centralt. Liksom att den maktfullkomlige blir sällsamt ensam, eftersom ingen längre vågar säga sitt hjärtas mening. De strama hierarkierna kräver sina masker, sin teater. Först buga, sedan spy, sedan spöa upp någon mindre. Käfthållarmasken är alltid användbar. Inte minst för den alltmer enväldige och tillika avskydde Gustav III. På dödsbädden, genom tysta stoiska kramper, håller teaterkungen sin sista föreställning som om hela nationen satt på parkett. Lars läser på kungens begäran högt invid bädden:

”Jag önskade att han snarast ville dö.

Sen insåg jag vad han gjorde; han höll manligt och heroiskt motstånd. Han vet alltsammans, tänkte jag när jag läste högt om natten. Han ensam vet det.

Han har genomskådat hela bländverket. Han tror inte på något men vill leva. Och då älskade jag honom.

För det att han höll stånd mot det meningslösa.

Han gör det för sitt folk, tänkte jag, han gör det för mig. Han gör det för alla eländiga stackare, på det att de måtte ha illusionen kvar om att det finns något bakom det som i själva verket är ingenting: det tomma.”

Kungen är död, länge leve kungen!

Hanna Hallgren