Stort, sörru!

PELLE ANDERSSON läser Mirja Unges vidunderliga noveller

Mirja Unge kommer fortfarande med ett språk. Det klyver isen fram till läsaren, sedan kommer berättelsen över en. Det kan ta dagar innan man förstår vad man läst. Hennes språk måste ligga till sig i hjärnan, anrikas, innan berättelsen kan veckla ut sig helt.

Så var det med debuten Det var ur munnarna orden kom (1998) och med Järnnätter. Motsols kom närmare och blev samtida på ett eget sätt, men historien kändes inte riktigt lika sammanhållen.

Det var som om dessa i varje skiljetecken exakt utmejslade meningar stod i vägen för berättelserna och som om tiden från ord till handling i läsarens hjärna var för lång. Berättelsen förlorade matchen mot språket.

Jag hoppades att nästa bok skulle bli en släktkrönika i underklassmiljö, lika tät som Buddenbrooks, utan att ta bort det säregna och livfulla hos Unge. Så kommer hon dragande med en novellsamling. Brorsan är mätt. Inte en vidunderlig historia så långt ögat når.

”Det blev nån oro efter att dom ringt [?]” lyder första orden. En person väntar sin förrymda brorsa hem från psyket. Brorsan kommer – och går. Mer än så händer inte. Allt händer i språket. ”Jaså va”, ”Näe”, ”Jaså, jaha” och det harklas, hasas, kavas och flinas, men inte en enda sekund förflyttas läsaren utanför denna lägenhet.

Här finns inte ett hål mot världen utanför litteraturen, samtidigt som det aldrig är ”litteratur”. Jag känner igen en del, men detta är inte igenkänning, detta är utklippta främmande detaljer: ”landstingsbyxorna hängde och tyngde och var blöta nertill”.

Jag skrattar, gråter nästan över något annat. Som i novellen Vindsvåning. Två tjejer – en från arbetarklass, en från medelklass – ska dela studentlägenhet: ”Och hon frågade om jag sovit gott varje morgon frågade hon och inte fattade jag varför hon undrade det jämt och visste hur jag skulle svara på sånt jämt på morgnarna gjorde jag inte heller, inte sa farsan och jag sånt till varandra jäkligt krystat.” Små skillnader som visar sig betyda väldigt mycket.

Mirja Unge är en mästare på komposition.

Ahlin, Dagerman, Fridell, Eriks, Aurell och flera andra skickliga novellister lade novell till novell och gav sedan ut det. Vilket så här i efterhand ger ett ojämnt intryck.

Torsten Jonsson, mästaren i novellklassen, jobbade däremot med en helhet, nästan som en poet eller romanförfattare. Så gör också Unge. Hon låter korta utsnitt ur en flickas vardag balanseras mot längre nästan romanliknande noveller i ett slags andning. Ibland får läsaren pusta ut rent stilistiskt, för att i stället drabbas av det incestuösa innehållet i en novell som Svartahålet. De abrupta kasten gör att nyanserna i hennes språk plötsligt framstår som glasskärveskarpa.

Visst är det ett språk hon talar med, men varje novell har sin egen stämma. Stilen varieras med skiljetecken, slanguttryck, antalet ”näe” och ”jaså”, pauseringar och tvekanden. En novell med inre dialog, en utan, en pratig, en tyst. Hennes karaktärer är studenter, konstnärer, akademiker, bankmän och jurister – det är ett helt samhälle som visas upp – konsekvent skildrade ur den lägsta kastens perspektiv.

Vissa kritiker har varit trötta på noveller, andra på ”kortprosan”, men de gör det lätt för sig. Några av våra bättre samtida författare är faktiskt lysande novellister, som Inger Edelfeldt, Ninni Holmqvist, Mats Kempe, Hans Gunnarsson och Joakim Pirinen.

Nu sällar sig Mirja Unge till denna skara.

Hon behövde inget större.

Hon behövde 16 kortare texter, 204,5 sidor, klasskänsla och några ”sörru” och ”fan” – för att göra något vidunderligt.

Noveller

Pelle Andersson