Där fick du, mormor!

HÅKAN JAENSSON läser en farmors berättelse

helskärm

Merete Mazzarella är farmor, men i hennes När vi spelade Afrikas stjärna. En bok om barnbarn vankas inget puttrande om ”grädde på moset” och ”livets efterrätt”.

Nej, litteraturprofessorn Mazarella går mer omkring och muttrar över svärdotterns nycker och barnbarnens bortskämdhet – och över en tid där många frånskilda föräldrar kanske tycker det är skönt att slippa vara föräldrar på heltid (helt okej, anser hon).

Fakta om barnbarn i vetenskap och litteratur varvas med små berättelser om barnbarn, egna och andras, och minnen från den egna barndomen. Mazzarella är lite kärv, inte alltid förtjust i ungrackarna som plötsligt, när hon ansträngt sig, inte tycker om blåbär, är oartiga eller tjatar om hennes död.

Den här farmodern är en människa med kompetens, pengar och status – men ytterst osäker på hur en riktig farmor ska uppföra sig. Hur gullig ska hon vara, hur ska hon orka med deras tjat? Vågar hon avbryta ett barnbarn för att säga att hon ska vila sig en stund? Jo, hon gör det.

Inget blir lättare av att barnbarnen bor i USA. Trivselpressen blir stor när de till vardags överstimulerade ynglen kommer hem till farmor och de enkla nöjen som en liten stad som Ekenäs kan erbjuda.

Å andra sidan slipper hon kravet på att vara nyttig för de unga föräldrarna, slipper hotet jag såg formulerat i Aftonbladet en gång: ”Om inte ni ställer upp nu skiter vi i er när ni sitter på hemmet.”

Vad har en farmor för chans? ”Farmor” har färre träffar än ”Mormor” på Google, konstaterar Mazzarella. Hon är för det mesta äldre och framställs schablonmässigt som kärv, mager och vass – i kontrast till den mulliga, bullbakande mormodern.

Det som lyfter den här bildade, infallsrika och välskrivna boken är lågheten: Mazzarella vågar berätta om opassande känslor, som ögonblicket av triumf när det äldsta barnbarnet klagar på sin mormor, den konkurrerande gamlingen på andra sidan havet.

Hon värjer sig mot att bli ”lilla farmor i baksätet”, tanten som placeras där och får åka med dit bilen går, känner sig inte mogen nog att inse att livet inte bara är utveckling utan också avveckling.

Hennes stora rädsla är att bli bortglömd. Sonen och hans barn ... talar de alls om henne när de inte är tillsammans? Vet sonen hur beroende hon är av det? Och: ”Jag undrar om han vet hur fullständigt utlämnad jag kommer att vara när jag är död.”

Hon vågar inte fråga.