När Dostojevskij skulle hängas

Dostojevskij är som kvantfysik. Ingen förstår till hundra procent vad det handlar om, men många tror att där finns svaren på allt.

Det mytomspunna förlaget Bakhåll fortsätter sin ambitiösa Dostojevskij-utgivning med den dokumentära Döda huset efter att ha släppt romanerna Spelaren och Dubbelgångaren.

Böckerna är tryckta på åldringsbeständigt papper, arken är sydda. Översättningen är signerad Bengt Samuelson. Han har lyckats återskapa Dostojevskijs mustiga, extatiska och inte alltid helt korrekta ryska med kongenial påhittighet. Det är alltså kvalitet rakt igenom.

Döda huset skildrar Dostojevskijs år i tukthuset. Som bekant dömdes han till döden genom hängning i en politisk rättegång, benådades på avrättningsplatsen och fick domen omvandlad till straffarbete. Först tio år senare tilläts han att återvända till S:t Petersburg där han fullföljde sin makalösa gärning som skriftställare.

Brott och straff var begrepp som Dostojevskij ständigt undersökte. Åren i tukthuset gav honom unika erfarenheter – de förvandlade också en idealistisk vänstervriden yngling till en djupt religiös monarkist. Politiskt sett var han en rysk Balzac.

Döda huset markerar en skiljelinje; skildringen från straffångarnas vardag i Sibirien avslutar en period i författarskapet och förebådar nästa.

Fram till rättegången och skenavrättningen skrev Dostojevskij i en realistisk och humanistisk tradition, till en del inspirerad av Charles Fouriers utopiska socialism. I De förtrampade, författarens genombrott, är gott och ont där de ska vara. Den lilla människan är god, de samhälleliga krafterna som vill förtrampa henne är onda. Döda huset beskriver människans psykologi som en helvetessvart avgrund, men medlidandet är fortfarande ett starkt tema i boken. De livegna, soldaterna, småtjyvarna ”har också en mor”, som en fångvaktare säger vid en fånges dödsbädd. Individen är okränkbar.

Hemkommen från Sibirien förkastar Dostojevskij de vackra utopierna. Han börjar betrakta socialisternas fokus på en ljusare framtid som ett djävulens påfund. Lidandet finns här och nu och han gräver som besatt i dess rötter. Gott och ont byter ständigt plats med varandra, karaktärerna blir mer och mer sammansatta.

Döda huset är det skälvande fältet där klassisk fysik ännu gäller men där fler och fler fenomen enbart kan förklaras med hjälp av kvantfysiken, teorin som hanterar materiens obegriplighet.

Man skulle kunna säga att Döda huset är Dostojevskij sådan han var innan han blev sådan vi känner honom här i väst, innan han skrev Idioten och Bröderna Karamazov. Av den anledningen är boken extra intressant.

Inga-Lina Lindqvist