Prata, aldrig skämmas

PIA BERGSTRÖM läser en berättelse om mod i patriarkatet

Få böcker om våldtäkt skrivs av brottsoffren själva. De som blivit våldtagna vet precis varför: att visa upp sig som våldtäktsoffer är oerhört svårt. Man skäms, känner sig avklädd, svag, rädd. Skändad. I andras nyfikna syndom­ögon utesluten ur det normala viet. Därför förstår jag att Caroline Malmberg Willfox lagt till undertiteln i sin bok Våldtagen – men jag är fanimej inget ­offer. Offergrejen är pudelns kärna, smärtans kärna.

Historien gick genom medierna hösten 2005. En ung kvinna i Hammarby sjöstad i södra Stockholm gick ut med soporna, hjälpte ett par killar skjuta igång en bil, men blev inknuffad i den, de låste dörrarna och körde bort och båda våldförde sig på henne brutalt innan de slängde ut henne vid vägkanten med nerdragna byxor. Allt gick snabbt, hennes väninna tillkallade polisen, men ingen kunde gripas. Boken beskriver både Carolines egen, hennes anhörigas, polisernas och till och med terapeutens version av vad som hände, vad de kände och gjorde, och vilka råd de ger andra i samma situation.

Särskilt den pladdriga krisdagboken ger en unik direktkontakt med det inre tumultet. Råden är handfasta: duscha inte, gå till polisen. Sök professionell hjälp. Dölj inget, utan prata, prata, prata. En öppen och rak bok som jag själv önskar jag hade läst den där sommaren när jag skulle fylla tjugotre, sov sött i min lilla etta på Masthugget och plötsligt överfölls av en maskerad man som klättrat in genom det öppna köksfönstret.

Caroline vågar känna alla sina känslor, flyttar genast, tar emot hjälp av föräldrar och vänner, går i terapi. Jag fäste två säkerhetskedjor på varje fönster, på ytterdörren (även på gångjärnssidan) och varje kväll varvade jag en lång rasslande kedja runt ytterdörrshandtaget och köksdörrshandtaget och hatthyllan av järn, och fäste med hänglås.

Jag tror att Carolines sätt att tackla sitt öde var bättre. (Jag kan ännu tjugofyra år senare vakna skrikande av en mardröm om en attack ur mörkret. Det gäller livet, aldrig sex.)

Våldtäkt är en djupgående och chockerande kränkning. Självbilden gungar, jag såg mig som en annan efter den där natten, dömd på något sätt, utkastad från den normala präktighetsbana där mina kompisar levde vidare i tron att det var deras självklara rättighet. Jag hade överlevt men jag föll på något vis, fritt, utan beskydd, ständigt vaksam. Jag trodde mig märka att mitt värde som potentiell kärlekspartner blev mindre. Var skulle jag överklaga? Jag tog nog in det som ett faktum.

Kanske är självförakt en anpassningsmekanism för många kvinnor i en patriarkal kultur där symboliskt ”orörda” kvinnor (unga, släthyade, fastbystade, plattmagade ?) värderas högst. En kultur som dessutom föraktar svaghet, förlorare, offer överhuvudtaget. Men det är inte ett faktum att en våldtagen kvinna är mindre värd. Eller att en svag, sårbar människa är en förlorare. Bara myt och ideologi, Styrkans lag ( Simone Weil), djungelns laglösa.

De senaste tio åren har sexualbrotten ökat med 59 procent, men jag känner ändå optimism när jag läser hur denna unga driftiga 2000-talskvinna vägrar skämmas och tar sig ur sin förtvivlan och förlamning, bland annat genom att organisera ett nätverk och skapa en hemsida för andra drabbade (www.willcommunication.se). Två år efter överfallet i Hammarby sjöstad åker Caroline Malmberg Willfox runt och håller föredrag om hur man reser sig efter ett sexuellt övergrepp. Med hjälp av journalisten Christel Dopping har hon skrivit den här boken i samma stödjande ärende. Det är bara vi svaga som kan ändra styrkans lag. Att vägra skämmas är en bra början.

Samhälle

Pia Bergström (kultur@aftonbladet.se)