Som de bär sig åt

GUNDER ANDERSSON ser Hans Gunnarsson minera en idyll

helskärm

Borunda och Flensberg heter två grannsamhällen som utgör scenen för Hans Gunnarssons nya roman Någon annanstans i Sverige. Det är två trista hålor ”lang nol i helvitta”, som det heter hos Helmer Grundström, befolkade av så kallade ”vanliga människor”. Långtradarnas förbisvischande ljud är en återkommande refräng, liksom polismannen polisong-Götes farande fram och tillbaka längs vägen.

Laguppställningen är närmast schablonartad när det gäller historier om villasamhällen: här finns karriärfolket och de mindre lyckade, det olyckliga äktenskapet och några kriminellt belastade yngre män. Här finns otrohet och smygprostitution och en och annan kuf, plus givetvis byns skamfläck, en alkoholist som vunnit en miljon på Lotto, vansköter sin tomt och är utsatt för lika mått spott och spe och avund.

Vardagligt alltså, och samtidigt inte. Idyllen är minerad, det vilar något olycksbådande över den, något långsamt frätande, som att det till synes självklara oavbrutet hotas. Här finns hemliga gömmor och outredda liv och obehagliga överraskningar. Inte minst ond bråd död. Någon har begått självmord, en annan dör genom att pissa på en elledning innan tre personers våldsamma död vid juletid chockartat drabbar bygden.

Gunnarsson är en ”slow starter”. Det tar ett tag innan jag kommer in i denna arabeskartat byggda roman, där man far ut ur och in i människoöden och sociala skeenden, där kronologin är upphävd och långt ifrån alla trådar knyts samman.

Tonen kan vara skojfriskt satirisk, som när han skildrar en kommunal miljöinspektörs besök hos en gammal gumma, som visar sig vara mer företagsam än han anat. Men också mera bitsk, som när samtalet på en bjudning hos en framgångsrik familj alltmer ekar av tomhet och frostigheten mellan och inom de festande paren långsamt passerar fryspunkten.

Överhuvudtaget är Gunnarsson bra på att avlyssna tystnaderna mellan orden. Här får man stundtals bilden av en alltmer ordlös civilisation, där det som en gång var tal och samspråk ersatts av enkla signalord. Det finns en naturalism i denna avlyssning som jag gissar skulle göra sig utmärkt på scen, där kroppsspråket tillkommer.

Ibland upplever jag en brist på närhet, som att gestalterna betraktas genom ett förstoringsglas, iakttagaren är skarpsynt men väl distanserad. Här finns de, dessa ”vanliga” människor, och som de bär sig åt.

Men tack och lov är det inte genomgående, det finns ömsinthet också. Det gäller skildringen av den förmente alkoholisten, som slutat supa och finner kärleken på en kurs i italienska, ett affärsbiträde som levt i ett bottenfruset äktenskap och äntligen tar steget fullt ut.

En annan som sticker ut är en rätt patetisk figur, bygdeforskaren Allan Lundberg, en oförtröttlig outsider som vill rädda bygdens historia och anseende åt eftervärlden. Det lyckas inte över hövan, hans högtravande för att inte säga högstämda krior refuseras av lokaltidningen sedan en yngre, fjunigare redaktör tillträtt. Lundberg kunde ha goda skäl att travestera August Blanche: det ska fan vara frilansare i ett mer kommersialiserat medieklimat.

Men hur ska man tolka den gestalten, hans kulturgärning? Är det helt enkelt patetiskt och meningslöst att försöka bevara bilden av det som varit? Eller finns det skäl att vara tacksam mot dem som trots allt jobbar i motvind och försöker?

Hans Gunnarssons roman väcker många frågor. Och efter en långsam start blir slutvarvet formidabelt.

Roman

Gunder Andersson (kultur@aftonbladet.se)