Avgrund saknas

JENNY TUNEDAL läser en av de mest älskade

helskärm

I den inledande dikten i Vägvisare till underjorden skriver Gunnar Ekelöf om Dagens Sanning som ett regn av nålstick. Diktjaget väljer "Hellre då Natten / vars stick ett enda, avgörande / gäller ditt ögas ljus, din själs ögonsten / gäller ditt hjärtas vara eller icke vara".

Finlandssvenska Tua Forsströms tionde diktsamling besjunger nattens och drömmarnas underland, en värld där citronträd slår ut, haren torkar all världens tårar och inträdesbiljetter inte mer behövs. En mindre förstörd plats, där dagens vanvett inte överröstar regnet som faller "renhjärtat, som de / kringströvande djuren är renhjärtade".

Forsström är, välförtjänt, en av Nordens mest lästa och älskade poeter. Jag tror att det har med hennes exakta tonträff att göra; hon har, bland annat med hjälp av en enorm rytmisk precision, en lyrisk röst som uttalar gud och pulka med samma avspändhet. Denna röst, som går att känna igen från exempelvis Parkerna, en av det tidiga nittiotalets allra starkaste diktsamlingar, hörs genomgående i Sånger och gör det möjligt för dikterna i denna relativt korta samling att röra sig in i och ut ur drömmar, tillstånd och tilltal utan någonsin slira eller stamma.

På liten yta skrivs en ganska stor rymd omkring den fasta punkt som jaget är och rösten gör. Här finns polarexpeditioner, malarianätter, sjökaptener, statliga konstmuseer och leoparder. Ändå är det någonting i Sånger som känns trångt. Kanske har det med rösten att göra, dess sätt att markera varje ord som sitt tills ingenting känns främmande.

Jag saknar den beska utväxling med världen i form av en annan som pågick i Tua Forsströms förra diktsamling Efter att ha tillbringat en natt bland hästar. Här finns en liknande ansats i några dikter, men i mina ögon förblir den dunkel, ogenomförd.

"Det finns en nattlig översättning där vi är / vad vi är: inlandsregnskog, sten, långsamt / strömmande vatten", skriver Forsström. De dikter där hon översätter nätterna och drömmarna till språk rinner så stilla, liksom fridlysta, i den renhjärtade naturen, bortom meningslösa maror, missfoster och dunkla begär. Kanske är det en nattens avgörande avgrund jag saknar.

Lyrik

Jenny Tunedal (kultur@aftonbladet.se)