Hopp, trots allt

KERSTIN STJÄRNE läser två nya böcker om helvetet i diktaturens Burma

Att läsa Karel Glastra van Loons De osynliga och Jesper Bengtssons Granatklockorna i Myitkyina parallellt ger en märklig stereoeffekt.

Bägge lär oss mycket om diktaturens Burma, De osynliga genom att i romanform spegla landet i en flyktings berättelse om sitt liv, Jesper Bengtsson genom att låta ett missionärspars öde bli ledmotiv i ett personligt reportage.

Bägge startar en gudomligt vacker morgon i bergen med galande tuppar och dimslöjor över branta fjällsidor och den där friska morgonens klarsyn lever kvar genom böckerna.

Vackert, tragiskt, uppfordrande.

De osynliga har fiktionens styrka att gå in i en människas tankar och känslor. Advokaten Min Theins liv är nersänkt i diktaturen. Han är sex år och hans bror står lik när general Ne Win tar makten, han deltar i studentupploppen vid U Thants begravning, han försöker bedriva praktik i ett samhälle där rättvisa är en parodi. Han flyr men förlorar i ett anfall sin gravida hustru och sin syn.

Nu är han en av dessa hundratusentals flyktingar i ett flyktingläger vid gränsen, som lever i ett ingenmansland, bortglömda, osynliga för omvärlden.

Men det är ingen förbittrad man. Visst får vi veta om övergrepp och tortyr, om maktens nyckfullhet och skräckens smak i munnen.

Men här finns också doftande vardagsliv, silverhägrarna på risfälten, monsunregnen, vattnets betydelse, elefanten som dyker upp i regndiset, tehusens fristad.

Fönster öppnas mot politik och religion, inte minst dessa mytens berättelser vi skapar för att uthärda det outhärdliga.

Jesper Bengtsson reser i Burma, pratar med människor, åker moped på landsbygden, intervjuar knarkkurirer i bergen, läser på och berättar. Alltmedan en helhetsbild växer fram av detta land, våldtaget först av en brutal kolonialmakt, sen av en grym militärdiktatur, uppkopplad mot den globala rövarkapitalismen.

Ett hungrigt Kina slukar Burmas teakskogar, heroinet strömmar ut över världen.

Jesper Bengtsson lotsar oss genom en kaotisk historia och en komplicerad nutid med stridande etniska grupper, drogbaroner och stormaktsspel.

Han är oavbrutet saklig med klar blick för att motsägelser och komplikationer inte försvagar utan förstärker. Till exempel George Orwells avsky för den kolonialmakt han är en del av eller missionens ställning mellan makten och människorna.

Reportageformen ger stark närvarokänsla: fattigdom och isolering, censur, tvångsförflyttningar, skräck, vrede och desperation.

Men också mod och motstånd, människor som inte ger sig.

Framför allt lyckas Jesper Bengtsson få detta plågade land att framstå som hoppfullt, spännande, till och med inspirerande.

Här sitter denna spröda kvinna, Aung San Suu Kyi, i sin husarrest på University Avenue och utstrålar en sorts paradoxal makt, som ger svallvågor över världen.

Hon framträdde efter massakrerna 1988, vann faktiskt

ett val 1990 och med sina idéer om icke-våld, respekt för oliktänkande, försoning och samverkan à la Gandhi och Nelson Mandela representerar hon en urgammal motståndsstrategi.

Här finns en livaktig demokratirörelse, både i exil och inom landet, med ett färdigt scenario för ett federalt demokratiskt Burma (som Aung San, pappan, aldrig fick pröva).

Vad som nu krävs är samordnade internationella påtryckningar inklusive en stark FN-insats.

Jesper Bengtsson förringar ingalunda problemen men landar i en stillsam vision av en globaliserad värld utan rädsla, där etnisk mångfald är en jordens rikedom och diktaturer har ett bäst före-datum.

En fin symbol för det tysta motstånd som gör hopp till handling är klockorna i Myitkyina: krigets granater som blivit kyrkklockor.

Samhälle

Roman

Kerstin Stjärne (kultur@aftonbladet.se)