Lyssna på henne!

ÅSA LINDERBORG läser Lena Sundströms bok om ett bisarrt Sverige

helskärm

Numera finns det så många krönikörer att det är svårt att hålla reda på dem. Många är yngre kvinnor som dessvärre bara kan skriva om sig själva. Eller om "gubbslemmen". Unga arga brudar som kallar sig feminister men som vill behaga en manlig läsekrets genom att hitta på sammansatta ord på leden "knulla" och "mutta", innerst inne desperata över att de snart är så gamla att de inte med trovärdighet kan peka finger åt vuxenvärlden - och vad ska de då skriva om?

Och så finns Lena Sundström.

Lena Sundström är ingen självupptagen dagslända med Tourettes syndrom. Hon är smart, rolig, polemisk och radikal. Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar är inte en samling Metro-krönikor, men alla hennes fans känner igen tematiken. Boken är en uppgörelse med systemskiftet - det som vi aldrig röstade fram. Även den mest luttrade person som tappat alla illusioner inser efter läsningen att Sverige har blivit än mer bisarrt än vad i alla fall jag trodde var möjligt.

Så är avregleringen av elmarknaden, förutom rena farsen för den som drabbas av stormen Gudrun, jordens förlustaffär för oss konsumenter, eftersom priset har stigit med 86 procent. Det hjälper inte att Sydkraft har skrivit in ett litet FN-tal som affärsidé, att de utgår från att alla människor är lika mycket värda oavsett ras och sexuell läggning. Det nya pensionssystemet innebär att framtidens russingummor får leva på skulor för att 700 pensionsfonder har spelat bort stålarna på börsen. De statliga kasinona påstår att deras verksamhet bara motsvarar ett "behov som redan finns", samtidigt som de satsar 1,5 miljoner kronor om dagen på att få folk att spela mer.

Allt det här är exempel på sånt som Sundström inte säger sig förstå, samtidigt som hon tydligt har fattat mer än de flesta. Hennes nyfikenhet bottnar i ett socialt patos som aldrig blir klibbigt; det är ovedersägligt att det är de som redan har det sämst som förlorar ännu mer på den nya ekonomin, Jack Vegas-maskinerna, Systembolagets fryntliga alkoholpolitik och Schengenavtalet.

Allvarliga saker, men hon är lite som Michael Moore, som ringer upp, jagar rätt på och naglar fast dem som är ansvariga - med glimten i ögat så att man skrattar i stället för att gråta åt eländet. Språket är gamängaktigt på ett sätt som passar i krönikor men som kan bli lite tröttsamt i en hel bok, men hon är oemotståndligt rolig.

Som när hon i ett försök att få rätsida på sitt långvariga förhållande till Göran Persson skriver till Expressens relations- och sexrådgivare Katerina Janouch och frågar om hon ska lämna honom: "Jag lever i ett förhållande sedan 14 år tillbaks. Problemet är att min man Göran bedrar mig och jag har vetat om det ett tag. [...] Jag kan inte sluta hoppas på att det ändå ska vara vi." Janouch svarar att det kan vara svårt att släppa drömmen om hur det borde vara.

Om Sundström är kluven till Persson är hon mer på det klara med sina känslor inför andra. Hon gillar helt enkelt inte Lars G Josefsson (vd för Vattenfall), Meg Tivéus (före detta vd för Svenska Spel), Klas Eklund (Sveriges svar på Milton Friedman), Björn Rosengren (före detta näringsminister) och Erik Åsbrink (skyldig bland annat till den katastrofala avregleringen av kredit- och valutamarknaden). För att bara nämna några.

Jag önskar Göran Persson en röd lampa på sitt skrivbord med en direkt sensorledning till Sundström, som ett folkets förnuftiga korrektiv mot en politik som saknar förankring och solidaritet. Så fort Persson börjar mixtra med idéer om försämringar i nyliberal anda eller medlemskap i Nato eller något annat dumt, skulle lampan lysa och larma: "Oooi oooi oooi! App app app! Don"t even think about it, you stupid! För då gör jag slut."

Alla har anledning att lyssna till Sundström. Både som kolumnist, författare och agitator utan plakat.

Samhälle

Åsa Linderborg