Älskade revolutioner

Torsten Kälvemark läser Stefan Jonssons skarpsinniga essäer om folkets historia

helskärm

Hur ska man tygla massan? Det har alltid varit härskarnas och de politiska eliternas stora problem. Redan de grekiska filosoferna var sysselsatta med den konturlösa kraft som man med varierande grad av förakt eller fruktan kallade för "hoi polloi" - de många. Deras bekymrade tänkande har fortplantats genom historien.

I massan finns också "folket", det som skall vara demokratins själva källa men som också kan förvandlas till en metafysisk storhet och manipuleras i förtryckets tjänst. 1900-talet var det sekel då folket, riket och ledaren kunde ses sammanfalla och då det bisarra ordet "folkdemokrati" blev etiketten för en kvävande absolutism.

"Låt oss blanda oss med mängden", säger Stefan Jonsson på den första raden i sin bok. Han inbjuder oss att stiga in bland de förväntansfulla revolutionärer som i juni 1789 samlats i bollhuset utanför Versailles och som där svär en ed att inte skiljas åt förrän Frankrike fått en ny författning.

Händelsen är för-evigad av Jacques-Louis David i en berömd målning och konstnärens tolkning av det som skedde inom bollhusets fyra väggar blir utgångspunkten för en idéhistorisk resa genom tvåhundra år av konst, litteratur och politik. Stefan Jonssons grundtes är nämligen att konsten lär oss något om politiken som vi inte kan inhämta på andra håll, allra minst hos politikerna och de politiska experterna.

För att illustrera tesen fortsätter han hundra år fram i tiden. James Ensors Kristi inträde i Bryssel 1889 är skapad inför hundraårsminnet av den franska revolutionen och befinner sig i skärningspunkten mellan det senare 1800-talets katolska klerikalism och den växande socialismens fortsättning på den franska revolutionen. Auktoritetstro står mot krav på emancipation och medinflytande.

När Stefan Jonsson så för oss ytterligare hundra år framåt, till 1989, speglas samtidens skeende i Alfredo Jaars installation De älskade den så mycket, revolutionen. Nu befinner vi oss i en tid när 1800-talets politiska filosofi bryter samman inför globaliseringens tryck. Den förljugna folkdemokratin kastas över ända med de östtyska protestanternas slagord: "Wir sind das Volk" - det är vi som är folket.

Men vem definierar "folket" och hur kan demokratin överleva i en tid när detta begrepp, demokratins själva kärna, är mer diffust än på länge? Det är det som är den stora frågan. Stefan Jonsson konstaterar att många av den demokratiska teorins beprövade begrepp i dag har blivit tvetydiga. De politiska orden inbjuder till missbruk, och medborgarskapet framstår åter som ett nedärvt privilegium för vissa etniska grupper. Har det styrelseskick vi alla vill se egentligen urholkats till en röstningsprocedur genom vilken vi godkänner vår underkastelse under en nationell politisk elit eller möjligen det globala Imperiet?

Det finns i boken en indirekt hänvisning till Herbert Tingstens konstaterande att undantagstillståndets institut medför demokratins likvidering. Undantagstillståndet är en rättsteoretisk paradox: det ger makten en laglig möjlighet att agera utanför lagen.

Ändå befinner vi oss utan någon högljudd debatt i ett partiellt undantagstillstånd. Det är ju detta vi ser i den amerikanska "Patriot Act", i Tony Blairs oblyga konstaterande av att "spelreglerna nu har ändrats" eller i den rättsosäkerhet som börjar råda också här i landet.

Stefan Jonsson påminner oss om de tusentals klagoskrifter kring förtryck och orättvisor som den franska befolkningen lämnade in år 1789. Skulle världens befolkning i globaliseringens tidevarv lämna in sina klagoskrifter till oss som idag representerar de besuttna skulle det bli en hel bergskedja av papper.

Debatten om demokratin måste fördjupas. Det blir man helt övertygad om av den här skarpsinniga boken. Man leds till den övertygelsen genom att Stefan Jonsson i stillsamma meditationer kring tre konstverk lyckas utvinna ett stoff som politisk filosofi verkligen kan vävas av.

Essäer

Torsten Kälvemark