Vad hände dvärgarna på Grönan?

LENNART BROMANDER om en stark, nästan outhärdlig roman

helskärm

Sommaren 1935 fanns bland förlustelserna på Gröna Lund en liten stad, Liliputia, där man kunde beskåda livs levande dvärgar i en omgivning tillsnickrad efter deras storlek. I närheten uppvisades alldeles livslevande infödingar från en afrikansk stam bland pittoreska hyddor. Både dvärgar och afrikaner betedde sig ofta förvånansvärt mänskligt tyckte den stirrande svenska publiken.

Lotta Lundberg har skapat en stor och bred roman om den grupp dvärgar från Tyskland som framträdde på Gröna Lund den där sommaren och som just inte hade andra överlevnadsmöjligheter än att visa upp sig på detta vis eller under ännu värre förhållanden (till exempel utsätta sig för det populära "kast med liten dvärg"). Men det är ingen dokumentärroman. Romanens gestalter är fritt uppfunna och författaren koncentrerar sig på ett par ur gruppen, Nelly och Ka, och med avsevärd fantasi och inlevelseförmåga går hon varsamt men djupt in i dessa två så grymt utlämnade människor.

Ka är förutom dvärg dubbelkönad, medan Nelly föds i tiotalets Tyskland både som kvinna, dvärg och mulatt. Båda är mäktiga överlevare men tacklar sina begränsade förutsättningar på mycket skilda sätt. Nelly var hela sin barndom en undangömd vidrighet, avskydd eller osedd. Ändå lyckas hon överleva försedd med en väl inkapslad fantasibegåvning som äntligen kan blomma ut i mötet med de andra dvärgarna. På Gröna Lund får hon också dansa solo på en scen och lever i illusionen av sig själv som artist medan numret i själva verket är annonserat som "grotesk dans" och av publiken ses som en häftig freak-show. Hon får till och med ett kontrakt med UFA och återvänder till ett Tyskland där nazisterna redan börjat skissa på eutanasi-programmet. Ka däremot är den helt illusionslösa, skarpt genomskådande betraktaren, fullt på det klara med vilken roll de spelar under detta renrasighetens och eugenikens trettiotal.

Runt dessa två fylkas en skara kortvuxna människor som med skilda strategier försöker tackla en omöjlig livssituation. De är inget kollektiv utan alla mycket olika, oftast mer olika än de fullväxta människor som stirrar på dem. Somliga är osympatiska, andra hyggligt välmenande men alla i djupet av sin själ svårt skadade. Vi befinner oss långt från Pär Lagerkvist och hans tvivelaktiga sätt att gestalta dvärgen som symbol för den rena ondskan.

Det är en svår balansgång Lotta Lundberg givit sig in på. Det måste ha varit lätt att förfalla till ironier, medömkan eller indignation, men hon lyckas beundransvärt fånga dessa så drabbade gestalter sakligt och respektfullt. Med målmedveten energi tränger hon allt djupare in i liv som man som läsare knappt uthärdar att föreställa sig.

Roman

Lennart Bromander (kultur@aftonbladet.se)