Det luktar som Sverige
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-06-26
Denise Mina tillhör de författare som verkar använda deckargenren främst som ett sätt att organisera sitt material. Det finns tempo, logik och rörelse att utvinna ur konventionen om ett fall och en lösning. I sina första böcker, den så kallade Garnethilltrilogin, lät Mina berättelsen om en sårad, kränkt och förbannad kvinnas kamp för att resa sig upp mot inre och yttre förtryck, ramas in och drivas framåt av kriminalgåtor. I Blodsarv är det ett brutalt mord på en liten pojke som blir startpunkten för en roman om 1980-talets Glasgow, där frågor om klass, kön och religion skildras ur den artonåriga Paddy Meehans perspektiv. Meehan vill bli journalist och har just fått jobb som ett slags kringspringande alltiallo på en tidning. Hon dras in i mordfallet både genom sitt yrke och genom sitt avlägsna släktskap med en av de två tolvåriga pojkar som anklagas för mordet på lille Brian.
Blodsarv handlar, precis som den svenska titeln anger, om hur människor definieras av sitt kulturella arv. Paddy Meehan är inte troende, men hon kommer från en katolsk familj, och det präglar både hennes egen och andras blick på henne. Som katolsk dotter ska hon vara oskuld, oambitiös och obrottsligt lojal med de sina. Denna lojalitet innefattar både den egna familjen, resten av Glasgows katoliker, påven, de irländska republikanerna, och fotbollslaget Celtic.
Trycket är hårt, både från ett samhälle som föraktar och förtrycker de ”invandrade” katolikerna i synnerhet och kvinnor i allmänhet, och från den egna gruppen.
Trots att barn som dödar andra barn i sig är ett mycket skrämmande och fascinerande ämne – läs exempelvis Gitta Serenys Ohörda rop, den dokumentära berättelsen om flickan Mary Bell som slog ihjäl sin lekkamrat – blir jag inte särskilt engagerad i Paddy Meehans jakt på sanningen om Brian-mordet. Blodsarv erbjuder så mycket annat, som faktiskt överskuggar kriminalgåtan. Minas språk är snyggt, roligt och livligt, hennes hjältinna är en mycket skön ung kvinna, och hon gestaltar med skärpa och intelligens ett Thatcher-Britannien som osar av svalnande te och mögliga fördomar. Oroväckande nog luktar det ganska likt dagens Sverige.
Deckare
Jenny Tun
