Gurra x 2
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-09-25
Sveriges agerande under andra världskriget, och inte minst Gustaf V:s hållning, är ständigt föremål för diskussion. Två nya böcker illustrerar tydligt skiljelinjerna.
I Gustaf V och andra världskriget slår den pensionerade arméofficeren Erik Carlsson knut på sig själv när han förklarar kungens faiblesse för eftergifter - de var för landets och den judiska befolkningens bästa. Det är häpnadsväckande att Historiska Media år 2006 kan ge ut något så nattståndet.
Mer engagerande är Staffan Thorsells Mein lieber Reichkanzler! (Bonnier fakta) om kontakterna med Tredje riket, allt från Sven Hedin till permittenttrafiken. Här framställs Gustaf V som en av alla ynkryggar som spekulerade i eller önskade Tyskland seger.
Båda tolkningarna är ensidiga då de inte diskuterar skillnaden mellan brist på civilkurage och uppriktiga nazisympatier, mellan tyskvänlighet, antikommunism, antisemitism och nazism. Inga nya fakta presenteras, även om det är glädjande att Thorsell vågar redovisa också Wallenbergarnas smutsiga byk.
Thorsells litania syftar till att Sverige ska överge sin neutralitet för ett Nato-medlemskap, eftersom vi ändå alltid har hycklat med vår självständighet. Bara för att vi en gång krökte rygg för den tyska stormakten ska vi alltså i dag göra det samma för den amerikanska. En minst sagt märklig slutsats i en studie av medlöperi.
Åsa Linderborg
