Här är hans liv (?)

HÅKAN JAENSSON om en dagbok utan Rocky

helskärm

Det är en sådan där dag: datorn har hängt sig, lunchrummet har fått galna kräksjukan och hissen till Globens centrum är avstängd när jag ska till banken. Det snöregnar ute och på MacDonald´s försöker jag krafsa ur den råa löken ur en hamburgare.

Trist?

Visst. Men över hamburgerresterna börjar jag läsa Martin Kellermans En serietecknares dagbok. Den är en tröst.

Kellermans serie Rocky är en samtidsroman och en succé till synes utan slut; Kellerman har en egen tidning och massor av andra projekt, han reser runt i världen (Japan, Thailand, USA, Norge), beundrad, välbetald ... och olycklig, efter vad jag begriper.

Snacka om tristess.

Vardagsångesten ligger som ett moln över den här bloggdagboken som berättar vart han reser och med vem, vad han äter, vilka han knullar, vad han dricker och röker, hur full han blir och hur bakfull han blir efter det.

Dagboken är som Rocky utan bilder. Men den känns äkta. Det är nog det här livet Kellerman lever, kanske måste han leva det för att få material till serierna? (Frågan är bara hur han hinner/orkar rita något).

Sverige beskrivs ofta som ett ruttet land, människor är fula eller idioter eller helt enkelt ”fittor”. Thailändska servitörer är sämre än hundar på att servera. Så där håller han på, som någon gammal utlandssvensk.

Det kunde ha blivit svåruthärdligt utan vissa ljuspunkter (lillebror, till exempel). Men framför allt bärs texten av en närmast bedövande iakttagelseförmåga och en frenetisk formuleringsglädje (som överlever en viss torftighet i ordvalet – jag hade gärna sett fler synonymer till ”skit”, ”skita i” och så vidare).

En serietecknares dagbok handlar inte mycket om serier, men den berättar en hel del om en innerstadsgeneration som inte riktigt vet vad den ska göra av livet .... mer än att publicera det, förstås.

”Minsta vardagliga ting blir vansinnigt spännande när just jag gör det /... / Nu precis sorterade jag mina kvitton till exempel. Det borde kunna utmynna i en liten seriestripp ...” skriver Kellerman och funderar vidare: de som gör ett tv-program om honom borde filma honom vid skrivbordet, det kunde göras en bakom-kulisserna-dokumentär också och kanske en bok om inspelningen...

Varför inte? Plus en serie om alltihop. Som kan bli film?

Kellermans ångest räcker till det mesta.