Vem ska rädda svenska skolan?

CAMILLA HAMMARSTRÖM läser en skrämmande historia

Som förälder har jag känt en växande vanmakt inför det svenska skolsystemet. Jag tillhör dem som för mitt barns räkning valde bort en stökig kommunal skola med ökända problem till förmån för en ombonad friskola med engagerade lärare. För sonen innebar det ett farväl till de flesta dagiskamraterna med invandrarbakgrund. När det sedan visade sig att friskolan gjorde sig av med elever som behövde stöd eller var stökiga ställde jag lärarna mot väggen. Fick man verkligen relegera barn som innebar en pedagogisk utmaning? De tillstod öppet att de bara behövde hänvisa till bristande resurser. ”De passar inte på en skola med vår pedagogik. Vi måste ha arbetsro.”

Hans Lagerbergs Augustprisnominerade Lärarna bekräftar bilden av hur barnen i dagens skolsystem sorteras bort, och det på ett sätt som påminner om tiden före grundskolans införande på sextiotalet. Och man undrar om den gemensamma skolan bara var en parentes i historien, en frukt av en jämlikhetstanke som blivit omodern.

Det är lätt att dras med i Lagerbergs lätt dystopiska skildring av skolans utveckling från 1800-talets folkskola och fram till i dag. Från drillandet av undersåtar över folkhemmets fostran av demokratiska medborgare till dagens system där eleverna med skolpengen blivit till kunder på en marknad.

Genom dagboksanteckningar, brev, minnen och fantasier får vi följa farfaderns idoga arbete som folkskollärare i byn Brånsta i Kumla socken och sedan moderns första ensamma lärarinnetjänst i obygden. Parallellt beskrivs den pedagogiska utvecklingen i världen med föregångare som J ohn Dewey, Georg Kerschensteiner och Maria Montessori. Idéer som kommer att vara med och forma den svenska skolan.

Förvånande är det att läsa om hur Skolöverstyrelsen redan 1920 påbjöd en ny metodik som betonade elevens egna iakttagelser. Arbetsskolan, som den kallades, skulle vara ett laboratorium, inte ett auditorium. Undervisningen skulle bygga på elevernas självverksamhet. Ett slags verkstäder där man utifrån exkursioner skrev, ritade, modellerade och undersökte. Föreställningen om handens roll som förmedlare av kunskap är alltså äldre än vad man kanske kan tro. Majoriteten av lärarna fortsatte förstås med sin katederundervisning, men man anar det första fröet till en modern skola.

Trots att det här egentligen är en bok som borde intressera mig har jag svårt att hålla upp intresset för utredningar, reformer, förändringar i utbildningen etcetera.

Bränner till gör det först när den borgerliga skolpolitiken ställs under lupp. Hans Lagerberg dissekerar skickligt de dåligt underbyggda förslagen om mer prov och tidigare betyg som en lösning på de disciplinära problemen i skolan. Han avslöjar också den underliggande populismen i utspelen. Utspel som skapat ett förödande debattklimat där lärarnas kompetens underkänns och den svenska skolan, som i själva verket hävdar sig mycket väl i internationella jämförelser, svartmålas.

Sorgligt är det att nu även socialdemokraterna bestämt sig för att hänga på det demagogiska tonläget. Och det trots att det inte finns några som helst bevis för att ”hårdare tag” leder till ökade kunskaper hos barnen.

Så undviker man det som är uppenbart för alla inblandade. Att skolan behöver mer resurser och vassare pedagogiska verktyg för att kunna möta barnens behov. Att göra dem till fiender, eller som i friskolorna slänga ut dem som inte passar in, är en strategi med obehagliga undertoner som för tankarna till västerlandets sämsta och mest komprometterade idétraditioner.

Camilla Hammarström