Top gun men inte Rififi?

JENS PETERSON ifrågasätter en filmtopplista

1 001 filmer du måste se innan du dör.

Se där en boktitel som kan ge dåligt samvete.

Men min enkla fråga är: Hur då?

Jag skulle gärna se japanska Yukinojo henge från 1963. Men jag vet inte hur. Var ska jag hitta experimentfilmen Blonde cobra som författarna tycker jag måste se? Eller israeliska Höjd 24 svarar inte från 1955?

Visst dyker mycket upp på cinematek runt världen och i bland i någon tv-kanal, men det hade underlättat för den filmvän som vill följa bokens uppmaning om listmakarna hållit sig till de massor av filmer som faktiskt går att köpa på dvd.

Spontant verkar bokens urval pålitligt cineastiskt. Den som ser de här 1 001 filmerna får en imponerande resa som täcker både publiksuccéer och det smala. Filmer från hela världen. En ambitiös konstnärlig nivå.

När man fingranskar och funderar på vad som saknas ser det sämre ut.

De har missat Ettore Scola helt. Hans Vi som älskade varann så mycket borde ligga på topp 20 bland filmer vi måste se innan vi dör. Ingen Midnight run. Ingen Moskva tror inte på tårar. Snuten i Hollywood är med men inte Jesus från Montreal. Bedrövligt. Emir Kusturica är konstigt nog bara representerad med Underground.

Hur, hur, hur kan någon ha med Top gun – men välja bort franska Rififi? Av nyare filmer saknar jag bland andra Shakespeare in love, Timmarna och Oceans eleven.

Störst brister finns på den svenska sidan. Boken innehåller inte en enda film av Jan Troell. Pinsamt i en filmbok utgiven på svenska. Här finns heller ingen Sällskapsresan eller Änglagård – är inte de lika viktiga för en filmisk allmänbildning som Ghostbusters? Hasse Alfredsons Den enfaldige mördaren saknas. Bille August är osynlig. Förutom Ingmar Bergmans elva filmer på listan finns endast sjutton svenska. Det är svårt att se vårt lands filmhistoria med så få exempel.

Listan på det som saknas kan göras lång. Det är så med listor. De framkallar listor. Om man sedan vill kalla det kanon eller hålla det mer brittiskt lättsamt. Engelsmän verkar vara ett listigare folk än andra.

Visst mår vi alla bra av att se minst tusen filmer innan vi dör. Men kanske inte just de här.

”Det bästa sättet att njuta av den här boken är att inte ta den på allvar”, skriver Josef Fares i förordet. Ett intressant sätt att punktera de närmare tusen sidor text som följer.

Fackbok

Jens Peterson