'Jag var rädd för litteraturen'

"Babels" Daniel Sjölin växte upp utan böcker - nu släpps hans tredje roman

Programledare i tv, ärkesvin och rättshaverist med alkoholproblem.

Så beskriver Daniel Sjölin huvudpersonen i sin nya bok ”Världens sista roman”.

Han har dessutom gett honom sitt eget namn.

– Nu börjar jag bli rädd för att läsarna ska tro att det är jag, säger författaren.

”Världens sista roman” är en briljant, vildsint satir över tillståndet i nationen, särskilt det i mediabranschen och litteraturen. Boksidorna är så tätt packade med skarpsynta, roliga iakttagelser och kommentarer att man gör klokast i att läsa dem långsamt.

– Jag ger allt jag har. Alla tricks, alla sätt att vända och vrida på språket för att alla som köper boken ska få valuta för pengarna.

Daniel Sjölin har hyllats för sina insatser i litteraturprogramet ”Babel” i SVT, särskilt för sin förmåga att göra kulturen begriplig för gemene man.

Började läsa i 20-årsåldern

– Det beror på min bakgrund. Jag växte upp i ett arbetarhem och var den förste i min familj som studerade på universitetet. Jag var länge rädd för litteraturen. Det var inte förrän jag var i 20-årsåldern som jag egentligen började läsa böcker.

I dag är han 29, har gett ut tre romaner och belönats med Berns-priset av Svenska Pen-klubben.

– Jag beter mig som människor som vunnit på Lotto. De tror att de ska finna lyckan med hjälp av sina miljoner, jag tror att jag ska finna lyckan i det språk jag erövrat. Fast jag skäms lite. Varför ska just jag få skriva ytterligare en bok när det redan getts ut så många?

Daniel Sjölin debuterade 2002 med ”Oron bror”.

– Min förläggare tyckte den var rolig. Då blev jag förnärmad. Jag ansåg att jag skrivit en mycket mörk roman och ville ha ett svart omslag. I­stället hade förlaget gjort ett med en smurf på.

För en del författare är skrivandet en plåga. Så icke för Daniel Sjölin.

– Man måste ha roligt när man skriver, oavsett handlingen. Det är själva drivkraften. Ingmar Bergman sa en gång att han gjort dystra filmer men haft väldigt kul under inspelningarna.

Växer genom det främmande

Daniel Sjölin säger att det finns ett förakt för kultur inom vissa kretsar.

– Folk som inte gillar sport häcklar inte folk som gillar sport. Men kultur är det ok att vara föraktfull mot. Kan det verkligen vara något att använda våra skattepengar till? Jag har också tyckt att Kristina Lugn är konstig. Men det är det som är annorlunda och främmande som får en att växa.

Genom tv-programmet ”Babel” har han blivit ett offentligt ansikte.

– Jag har fått höra att ”jag går genom rutan”. Jag har funderat över vad det betyder och kommit fram till att jag har en babys ansiktsuttryck. Jag har en dotter som är elva månader och när hon ler så gör hon det helt oförbehållsamt. Hon kan inte förställa sig och det kan inte jag heller.

Han berättar att han hört programledare som, efter att sett sig själva i tv, sagt: När jag log såg jag ut som om jag grät.

Blinkar som Carl Bildt

– Jag tror att människor som blir folkkära är lättolkade. De är sig själva, vi vet var vi har dem, de är nog privat som de är i tv. Typ Carolina Klüft eller Maud Olofsson.

I början tittade han på inspelningar av sina egna program och skruvade sig.

– Jag har upptäckt att jag blinkar som Carl Bildt när jag lyssnar på den jag intervjuar. Det är inte mycket att göra åt.

Daniel Sjölins mamma är jättestolt över sonens framgångar.

– Mormor och jag brukade lösa korsord. Det hade varit roligt om hon levt och fått se mig i tv. Det skulle hon ha tyckt om.

Daniel Sjölin

Ingalill Mosander