Den nakna sanningen om tv-serien ”Girls”

Uppdaterad 2014-10-25 | Publicerad 2014-10-24

Natalia Kazmierska är lättad över att inte vara ett rikt, begåvat New York-barn

När jag såg tv-serien Girls för första gången blev jag fruktansvärt avundsjuk på Lena Dunham.

Inte på det snurriga hipsterliv som hennes huvudroll Hannah lever i Brooklyn. Det närmsta jag har kommit det är väl när jag som 23-åring dj:ade iklädd en second-hand-bröllopsklänning på en öde nattklubb i Eskilstuna. Det som grämde mig var snarare insikten om att inte ens denna, med mina mått ganska Girls-aktiga, anekdot skulle jag någonsin kunna återge med samma träffsäkra briljans och roliga dialoger som kännetecknar Dunhams quirky karaktärer.

Nu när jag läser hennes självbiografiska Not that kind of girl så känner jag däremot bara stor lättnad. Lättnad över att inte vara ett rikt, begåvat New York-barn med krav på mig att skriva böcker om mina terapeuter och min relation till min vagina.

Att Not that kind of girl är tänkt att vara en bästsäljande rosa ”bibel” för en ny generation kvinnor är uppenbart. Förlaget ska ha betalat 20 miljoner i förskott, lanserar boken med Youtube-kanal och hashtagg på Instagram för läsarselfies. Till formen kan den placeras in i samma popfeministiska tradition som Dunhams egen idol Nora Ephrons kultförklarade Crazy Salad (1975), och bredvid färska exempel som Tina Feys Bossypants eller Caitlin Morans Konsten att vara kvinna.

Dunham tar också på sig rollen att ledsaga oss genom kvinnoblivandets purgatorium i personliga essäer – genom flickåren, mensen, mödomen, det vacklande självförtroendet och diagnosen endometrios (eller ”endo” som man säger i Brooklyn). Små illustrationer av blodiga tamponger och Xanax-piller bryter av texten. Varje kapitel knyts likt en genus-självhjälpsbok ihop med peppiga råd som tyvärr oftare för tankarna till Grynet än till ”The voice of our generation” (som Dunham brukar kallas).

För oss Girls-fans finns en del intressanta historier. Till exempel om hur Lena Dunhams kreativa karriär startade. Tillsammans med några tjejkompisar – de hade vid tidpunkten slackerjobb på en boutique för lyxiga babykläder med kunder som Gwyneth Paltrow – bestämmer hon sig för att göra internet-tv-serie om hur det är att leva som uttråkat konstnärsbarn på Manhattan. Resultatet Delusional Downtown Divas finns fortfarande att se på nätet för den som pallar med odrägligheten. Serien snappades i alla fall upp av ett konstgalleri i Soho, och ledde till gig på Guggenheim för Dunham och hennes arty vänner.

Sådär håller det på: 

Hon går på liberala konstskolor där alla är polyamorösa, träffar sitt livs första republikan när hon är 19 och hävdar att hon redan som treåring förstod konceptet feminism på sin mammas Womens Action Coalition-möten.

Det fascinerande med Not that kind of girl är att umgås med någon som sedan barnsben varit övertygad om att hon förtjänar en plats i rampljuset. På vägen dit blir därmed allt stoff viktigt och speciellt. Att lilla Lena drabbas av en allergi kan senare bli uppslag till ett konstprojekt. En veganmiddag med kompisarna ett reportage i New York Times.

Till slut är det som att hon ligger med cyniska foodies i filthattar, bara för att själva upplevelsen blir bra manusmaterial.

Just sexkapitlet är bäst, precis som i Girls. Dunhams utforskande av nakenhet, skam och kåthet känns oerhört befriande i en tid när tjejtidningarna bytt ut oralsexreportage och kondomguider mot shoppingtips. Nymoralismen har gjort sexualitet i offentligheten likställt med debatter om övergrepp. Lena Dunham kontrar med humor. Även när det är tabu. ”Går det här att göra till ett skämt i tv” frågar hon sig, i stället för att berätta för unga kvinnor hur och när de ska sätta gränser.

Där är hon verkligen unik och speciell.

Problemet är att Dunham tror att hennes rädsla för att få tinnitus är precis lika spännande för oss läsare.

Den här överdrivna självmedvetenheten är först parodisk, men till slut bara urbota tråkig. Det är som om Lena Dunham hela tiden ser sig själv utifrån. Hur hon sitter där och försöker skriva en sådan där bok som tjejer som hon borde ha sitt namn på.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.