Hur mycket ska man tåla?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-12-07
PIA BERGSTRÖM följer en bisexuell vagabond
Kan man både vara immun mot den rådande kulturen och öppen för den? Kan man både låta den tränga in i sig, låta den forma sitt medvetande och minne och ändå agera tvärs emot den som vore man helt fri?
Förundrad läser jag Ali Smiths första roman på svenska, Jag är allt du drömt. Där finns en figur som kallar sig Amber, en bisexuell vagabond som inte riktigt är av denna världen men ändå blir en spegel för allas önskningar. En kväll ringer hon på dörren till det sommarhus en vällyckad medelklassfamilj hyr utanför en by i Norfolk. Hon är barfota och hennes bil är trasig. Ingen anar att hennes besök är början på en serie händelser som trasar sönder allt familjen hittills tagit för givet.
Ali Smith tillhör samma generation begåvade lesbiska författare som Jeanette Winterson och Sarah Waters. Hennes överrumplande fräscha språk i hanteringen av det ”tidstypiska”: styvfamiljskonflikter, tonårssexualitet, matnojor, pornografi, otrohet vänder synen så att man mitt i detta anar möjligheterna av något helt annat.
En mer levande, oförutsägbar tillvaro, kanske den laglösa Amber lever i, jag vet inte, det uttalas aldrig, bara finns där som en ljuvlig lockelse, eller som en äckelkänsla över tidens ifyllda färdiga bilder och djupt invaderande, likformande, dödande krafter.
Mamman i familjen, Eva, ska skriva sin sjätte roman i den storsäljande serien Äkta vara, vars koncept är att välja ut ett autentiskt offer i andra världskriget och skriva en fiktiv fortsättning, som om människan överlevt. Nu sitter Eva bara och röker. Mejlen är full av släktingarnas klagomål. Amber har kallat henne bluff. Pengarna kommer att ryka, och förlagskontraktet.
Jag funderar länge över vad som inte står i den här romanen. Så många gåtor, språklekar, vita fläckar som finns här. Jaget är till exempel en flimrande kategori för sig, möjligen Amber, möjligen vilken 1900-talsmänniska som helst med huvet fullt av tidens drömmar.
Finns det några andra drömmar, det är frågan.
Roman
Pia Bergström (kultur@aftonbladet.se)
