Våldsamt övertygande

LENNART BROMANDER läser Maria Küchen och slås av den totala avsaknaden av senap

helskärm

Medan jag läser Maria Küchens nya roman De heliga faller mig en av Klara Johanssons många spetsiga formuleringar i tankarna, "helig är ett fett ord, man borde inte ta det i sin mun utan senap". För Maria Küchen är helig ett ord att använda på djupaste allvar utan en Klara Johanssons ironiska distans men också utan from jolmighet eller den institutionaliserade religionens skyddskåpa. Det betyder svår balansgång, men ändå är De heliga en lätt omskakande roman.

Den berättande huvudpersonen bär namnet Petrus, vilket naturligtvis inte är någon tillfällighet. Han är poet och idéhistoriker med förflutet under studietiden som musiker i trion The Saints. Sångaren i trion, Mikael, har gjort internationell karriär och blivit något av en dyrkad ikon. En natt kallar han på Petrus, som genast beger sig till Mikael i vars lägenhet ett antal vänner - läs lärjungar! - samlas. Mikael vill rädda en döende cancersjuk kvinna, en uteliggare, som kastats ut från sjukvården. Han vill ge henne en värdig död, eftersom han upptäckt att hon är en helig, ett helgon. Ytterligare två andra helgon avtecknar sig i berättelsen. Det ena är Cecilie, vars kärlek Petrus förnekat. Hon blir senare brutalt sexmördad, något som Petrus tar på sig skulden för. Den andra, Johanna, har som ung idealist fått en ministerpost i regeringen och blir cyniskt utnyttjad som ett slags gisslan. När hon upptäcker svekfullheten i det politisk-ekonomiska maktspelet tar hon offentligt livet av sig.

Slutet för den karismatiske Mikael och hans frälsarambitioner är så dramatiskt att det kanske inte ska avslöjas, men den teologiska komplexiteten blir avsevärd.

Det känns i alla fall som om denne Petrus äntligen gör rätt som på slutet utvecklas till en Judas och återvänder till en verklighet med mer rim och reson än den religiöst överhettade kretsen kring Mikael.

Det går att ställa långa rader av följdfrågor till den här romanen, vilket är en mycket god egenskap hos en roman, och även om Maria Küchen knappast är ett under av logik i sin litterära gestaltning av helighetens begrepp, blir energin i hennes ansträngningar så stark att invändningar upphör.

Hennes prosa brinner, inte jämnt och tråkigt som en gaslåga utan oberäkneligt uppflammande och ibland med mäktig intensitet. Det slags religiöst existentiella problem hon så våldsamt ger sig i kast med är mig personligen visserligen helt främmande, men Maria Küchens utlämnande allvar känns viktigt att få ta del av. Det är sant att jag önskade henne litet mer senap ibland, men den här romanens stora styrka är nog ändå den totala avsaknaden av senap.

Roman

Lennart Bromander (kultur@aftonbladet.se)