Lars Ahlin debuterar

”Gubben Sjökvist vaknade med ett grovt flin. Han visste genast skärande klart, vem det var han flinade åt. Han hade vetat det redan i sömnen.

- Du store djävuls-leing! fräste han upp mot taket.

Orden hade all möda att slippa loss ur den grötiga strupen. Men de gav sig inte. De skulle fram. De måste sägas ut. De slog skorrande in i det låga taket som rostiga spikar.”

Så börjar den långa novellen Som guld i glöd, och visst ser man att detta kan ingen annan än Lars Ahlin ha skrivit. Novellen skrevs 1937, sex år före romandebuten med Tåbb med manifestet, och redan så tidigt hade alltså den unge Ahlin skapat sig sin omisskännliga litet kantigt kraftfulla och expressiva prosastil.

Som guld i glöd var tänkt som huvudnumret i en novellsamling, som aldrig kom till stånd, och först nu sjuttio år efter tillkomsten publiceras den tack vare Gunnar D. Hansson och Lars Ahlin-sällskapet.

Gubben Sjökvist är som framgår av citatet en ilsken gudsförnekare, och han har skäl får vi veta. Han är kommen ur en schartauanskt gudfruktig miljö men drabbas av mängder av oförskyllt elände, sedan han som ung mist en arm i en arbetsplatsolycka. Gud övergav honom, och han övergav Gud. Nu befinner han sig på sitt yttersta, och författaren låter honom få del av den ”nådens oordning”, som var en del av de lutheranskt teologiska idéer, som den unge Ahlin vid den här tiden brottades med.

Det finns mycket av luthersk teologi även i Ahlins utgivna romaner, men där integrerad i gestaltningen på ett annat sätt än i Som guld i glöd. Här har Ahlin ännu inte lyckats smälta sin teologi, och en predikoton bryter fram ibland. Själva ”historien om en gubbes hjärtdöd”, som undertiteln lyder, får också väl mycket karaktären av ett teologiskt ”exempel” i skönlitterär form.

Men den tveklösa kraften i prosan och den saftiga naturalismen i porträttet av den vresige gubben är oemotståndlig!

Lennart Bromander