Hellre strid än lugn

Tystnad mellan föräldrar och barn, tills döden skiljer dem åt. Tystnad mellan den man var då och den man är nu. Tystnaden när man kliver innanför dörren till sitt barndomshem. Eller avsaknaden av ljud när kärlek upphör.

Sara Jansson bryter en sådan tystnad med sin diktsamling ur mina sprickor kommer ord.

Först basgången som får boken att vibrera: ”jag borde visa dig ensamheten / varför den stannar /och hur den tar över”

Sedan det som ger rymd: ”stjärnorna lysa dig sällskap /... /och ditt leende / var ett återsken av själen”

Kärlek, förlust, längtan – alla välkända ämnen för poesin, men sällan så rakt. Jansson väjer aldrig och trots lättheten avslöjar hon aldrig dikternas innersta hemligheter. Där minner dikterna om människor vi älskar: ”en människa kan gå sönder/porslinet når golvet/ingen reaktion/tystnad.”

Eftersom Jansson inte tror på tystnaden slutar inte boken där. Hon tror på mellanrum av torkad gråt. Men hon samlar också ”kraft inför vardagsstriden”. Hellre strid än tystnad, hellre liv än lugn.

De bästa dikterna är som nät för förlorade relationsbollar. De sämsta är som rader i en självhjälpsbok. Men ... jag har sällan läst en så självklar debut: ”du är på riktigt / är på riktigt /på riktigt.”