Irakiska skrönor från Paris

En irakier i Paris av Samuel Shimon är en rolig bok. Och lite konstig.

Långt in i boken är jag övertygad om att den utspelar sig på 1950-talet. Falangisten som torterar Samuel i Beirut förhör honom om Jean-Luc Godard, denne svarar att han föredrar western-regissören John Ford. Författaren flyr och hankar sig fram som bostadslös i Paris i bästa film noir-stil.

Skröna efter skröna radas upp i en sorts Povel Ramel-version av Tor-Ivan Odulfs makalösa och märkligt bortglömda Parisskildring Skymningen gör dårarna oroliga som handlar om – ja, 1950-talet.

Men tre saker får mig att överge min teori: baksidestexten som talar om att författaren lämnade Irak 1979, hans dröm om att göra film om sin dövstumme pappa med Robert De Niro i huvudrollen och referenserna till kriget mellan Iran och Irak.

Shimons irakiska bakgrund är det som gör boken intressant för läsare i Sverige just nu. ”Som ni förstår så är Irak som en tallrik spansk paella”, drar författaren till med när han ska förklara Iraks multietniska sammansättning för en bekant.

Bokens avslutande del är en återblick på författarens irakiska barndom, manuset till den bok han skriver medan han försöker överleva i Paris.

Den delen lider inte av Paris-skildringens maniska putslustighet, men jag blir frustrerad av hur lite jag, som västerländsk skribent, är van vid vad jag uppfattar som den österländska berättarstilen: jag retar mig på högstämdheten som känns kletig och jag saknar psykologiska förklaringar till människornas handlingar.

Behovet av mer arabisk, indisk, afrikansk litteratur på den svenska marknaden är oändligt, det blir uppenbart vid läsningen av En irakier i Paris.

Inga-Lina Lindqvist