Stora frågor

TORSTEN KÄLVEMARK läser Claudio Magris – flera gånger

helskärm

Historien stavas ofta med stort H i Claudio Magris nya bok. Den är en ström som drar med sig och dränker de enskilda individernas livshistorier. Då är det enligt Magris författarens uppgift att gå längs stranden och leta, att söka uppströms i floden, att fiska upp de skeppsbrutna existenser och det vrakgods som ännu går att rädda.

Salvatore Cippico är en sådan existens. Han har kastats omkring på historiens hav under 1900-talet och berättar nu i ett förvirrat tillstånd om sitt liv. Född i Australien deltar han i 30-talets kamp mot Europas bruna diktatorer. Han interneras i Dachau men överlever och vill efter kriget vara med och bygga socialismen i det nya Jugoslavien. Stämplad som ideologisk avvikare hamnar han på nytt i tvångsarbete på marskalk Titos eget lilla Gulag, ön Goli Otok utanför den kroatiska kusten.

På ålderns höst ligger han på ett sjukhus i Trieste, svagsint och med förföljelsemani. Terapin är att berätta den egna livshistorien. I sin förvirring blandar han då hela tiden ihop sitt eget livsöde med en annan mans, den danske äventyraren Jørgen Jørgensen, känd som ”hundradagarskungen” på Island efter sin roll i en statskupp där år 1809. Denne fribytare blev senare förvisad till en brittisk fångkoloni i Australien och här finns ett geografiskt band med Cippico.

Det finns mer som förenar dem. Det inser man när Magris på ett drömlikt sätt låter deras öden korsa varandra oberoende av tid och rum. Genom ständiga kontrastspeglingar visar han hur enskilda händelser med ett sekels avstånd bildar gemensamma mönster. Det är mönster som blir tydliga också i relation till antikens myter. Argonauternas färd mot det gyllene skinnet är en arketyp för färden mot farofyllda mål. Förhållandet mellan Jason och Medea blir en struktur under både Jørgensens och Cippicos delvis svekfulla förhållande till kvinnor.

Kvinnofigurerna i boken är konturlösa och bleka med undantag av den mer handfasta skildringen av Norah, en alkoholist som är Jørgensens hustru och supkamrat under den sista tiden i Australien. Hon hamnar alltsomoftast i fängelse och hennes lika spritberoende man är både rädd och ovillig att ställa upp för henne i nödens stund. Magris visar hur trofastheten ofta är en bristvara både i de personliga relationerna och i den politiska sfär där revolutionen äter sina barn.

Fanor vajar och storögda men stumma galjonsfigurer klyver haven i den här boken. För det är hav, vatten och öar som i stor utsträckning är berättelsens element, kanske inte så konstigt för en skribent som är uppvuxen i Trieste och vars hittills mest kända verk handlar om Donaus lopp. Här är havet mångdimensionellt, en bärare av symboler från både historia och litteratur. Genom vågskvalpet hörs viskningar och rop också av andra författare som låtit sina romanfigurer segla uppför floder eller på de sju haven.

I blindo kräver omläsning både en och två gånger. Hur väl språket än flyter i Barbro Anderssons utmärkta översättning har texten på många ställen en överchiffrering som gör att man ideligen stannar upp i distraktion. Men det gör också romanen till ett bildningsprojekt. Man vill hela tiden kolla: hur var det nu med Jason och argonauterna? Är det sant allt det där om Jørgensen?

Det kan ta tid. Men att ställa stora frågor om Historien och tvinga läsaren till fortbildning är verkligen inte den sämsta egenskapen hos en roman.

Torsten Kälvemark