ELÄNDE ELÄNDE

Åsa Linderborg om Årstamördaren av Magnus Nordin

Det är med förvåning jag får veta att författaren till Årstamördaren, Magnus Nordin, är flerfaldigt prisbelönad för sina ungdomsböcker. Den förra boken, Prinsessan och mördaren, nominerades till Augustpriset. Den handlar om en lärare som dödar av den enda anledningen att han är bög. I Årstamördaren är banemannen påverkad av för mycket videovåld.

I centrum står rockbandet Defacon med Henke, Bengan, Bulldog och den stöddige sångaren Lillen – jo, de har så antikvariska diminutiv. Mikaela skär sig i armarna. Hygglige Hägern anklagas för våldtäkt.

De är mellan 18 och 21 men ger intryck att vara 13. De festar på sprit som en alkad morbror köper ut och pratar på ett språk som Nordin berömts för: ”Va ere”, ”En bira, kompis”, ”Det är okej”. Nästan alla är skilsmässobarn med erfarenhet av alkohol, misshandel och frånvarande fäder.

Mördaren, en tjugoåring som jobbar i videobutik, klär sig i lösskägg innan han går lös på sina offer. Han är också föräldralös efter att pappan knarkat ihjäl sig och mamman hoppat ner från en bro, och har uppfostrats av en mormor som var tjock och en morfar som köpte horor. Han dör på slutet och rättvisa skipas (som så ofta i deckare och thrillers) genom ett slags dödsstraff.

Magnus Nordins ungdomsböcker påminner om 1970-talets socialrealism – elände, elände, elände – men med en betydligt mer problematisk ideologisk överton.

Åsa Linderborg