Då var de stjärnor

MARIA BERGOM LARSSON läser om Ola & Laura – och om kärleken som skulle befria kvinnan

Han var välbärgad bondson från Hönsinge i Skåne, hon tysk-dansk borgardotter från Riga. De möttes midsommaren 1888 hos tidens ledande kulturdebattör Georg Brandes i Köpenhamn. Sommaren därpå gifte de sig efter ett års brevväxling. Ola Hansson var 28 år med en novellsamling, Sensitiva amorosa, bakom sig. Laura Mohr, eller Marholm som blev hennes författarnamn, var 34 och mitt i en karriär som dramatiker och litteraturkritiker. Tillsammans kom de att bli nittiotalets ledande litterära ”banditpar”. Om dem har Ebba Witt-Brattström skrivit en intressant och provokativ bok med titeln Dekadensens kön.

Deras förening kom att kombinera kärlek, litteratur och politik och fick stor genomslagskraft i framför allt den tyska kulturdebatten. Han skrev om henne i skandinavisk offentlighet, hon översatte hans verk och presenterade dem i tysk press. ”Ola diktade, Laura tänkte, – han var känsla, hon huvud och förstånd ...”. Witt-Brattström delar sin bok mellan dem båda.

Nordisk litteratur var på modet i Tyskland. ”Germanien är stort och utan litteratur, där kunna vi ha både nöje och ära av att vara med”, skriver Ola Hansson förhoppningsfullt till Strindberg 1889.

Kampen om en plats i kultureliten var inte alltid snygg. Ola Hansson kom att presentera Nietzsche för en större publik, men egentligen var det Brandes som först upptäckt honom. ”Banditparet” gör litteraturpolitiska framstötar genom att svartmåla ”juden Brandes” mot ”ariern” Hansson. Misogyni och antisemitism gick hand i hand. Strindberg hyllade Tyskland som ”ett land där patriarkat och manslem ännu hålls i helgd och vördnad”. Ebba Witt-Brattström har inget försonande att säga om ikonen Strindberg.

Bakgrunden till nittiotalets dekadenslitteratur var den förhärskande sexuella dubbelmoralen som utlöste den så kallade sedlighetsfejden, men också kvinnorörelsens hot mot den manliga hegemonin.

Kvinnor som levde i fria förhållanden betraktades som horor. Medelklassens och överklassens kvinnor skulle vara orörda före äktenskapet. Och männen gick till prostituerade. Könssjukdomen syfilis spreds därmed som en farsot in i familjerna och smittade hustrur och barn. Man räknar med att i Paris var 20 procent av befolkningen syfilissmittade.

Syfilisen skördade inte bara liv utan tog sig också in i manslitteraturens symbolspråk, visar Witt-Brattström. Civilisationen tycktes gå mot sin upplösning. Dekadenslitteraturen är full av sexualskräck, kastrerande Medusa­huvuden och vidrigt upplösta kvinnokön. Skräcken för syfilis är, menar Witt-Brattström i sin analys av Medusametaforen, grundläggande under nittiotalet. Mannens kluvenhet som könsvarelse i den borgerliga sexualmoralens samhälle är ett stort tema i Hanssons författarskap.

Det tränger också in i psykoanalysen. Freuds Drömtydning och hans studier över hysteri är ett av de fält där kampen om könet och makten står hetast. Kvinnan definieras som symboliskt kastrerad man och underlägsen. Witt-Brattström visar hur Freud hämtade inspiration i litteraturen och kanske också i Ola Hanssons skräckblandade fascination inför kvinnan.

Laura Marholm ger sitt bidrag till den Nya Kvinnan med sina analyser av de nordiska författarna, med egna noveller och i sin journalistik, bland annat bestsellern Das Buch der Frauen (Kvinnor) från 1894. Hon fick med sin stilistiska skicklighet stort genomslag som särartsfeminismens främsta ideolog under 90-talet. Kvinnorörelsens krav på jämlikhet, rösträtt och tillträde till utbildning och yrke utgjorde ett hot mot släktet, anser hon. Teoretiska studier skulle kunna förstöra kvinnans äggstockar och livmoder. Med Ellen Keys ord är det ”Missbrukad kvinnokraft” när kvinnan försöker konkurrera med mannen.

Kvinnans självförverkligande gick i stället genom kärleken till mannen. Den Nya Kvinnan skulle inte definieras som mannens Andra utan som en lag i sig själv. Hennes uppgift var kärleken och moderskapet. ”Den kvinna som älskar, tänker med den mans hjärna, som hon älskar”, skrev Marholm.

Det uppseendeväckande nya var den Nya Kvinnan som subjekt i egen rätt, något för sig själv. Det problematiska var, visar Witt-Brattström, att patriarkatets kvinnobild smög sig in bakvägen.

Paret Hansson–Marholms karriär blev kort och tragisk. Under en lycklig period i Friedrichshagen strax utanför Berlin under 1892–1893 blev de mittpunkten i ett radikalt författarkollektiv kring tidskriften Freie Bühne. Därefter böjdes kurvan nedåt. Efter en förtalskampanj av Strindberg, som de lojalt hjälpt med pengar, uppehälle och publicitet, blev de allt mer isolerade. Dålig ekonomi, ensamhet och svårigheter att publicera sig slutade 1905 med ett ömsesidigt sammanbrott. Laura Marholm blev tvångsintagen under ett halvår med diagnosen paranoid psykos. Ola Hansson fortsatte att skriva fram till sin död 1925, hon tystnade och reducerades till en fotnot i hans biografi. Trots det fick hon stor betydelse för kvinnorörelsens utveckling.

Dekadensens kön gör en bred feministisk idéanalys av sekelslutets kulturdebatt. Den är spännande som en deckare, kunnig, utmanande och absolut läsvärd.

Maria Bergom Larsson