Jo, det räckte till en roman

På ett vackert och nogräknat språk berättar Peter Lucas Erixon om Michael Burkins liv som uteliggare i New York under några år kring millennieskiftet. Han är ”en nästan genomlevd människa”, och vi har mött hans likar otaliga gånger förr i litteraturen och i filmen. Han är en schablon, och hans stad är en schablon. Men författaren fyller honom med liv och tankar långt bortom det förväntade.

Stoft och vind är en amerikansk roman med ”europeiskt själsgrus” i botten, en studie i mänskliga nollpunkter. ”Cynismen – som är kusin till naiviteten – gör sina besök.” Man skulle mycket väl kunna kalla den för existentialistisk. Den handlar om hur vi bör leva våra liv. Vilken roll har konsten och samtalet i vår värdighet som människor?

Michael har lämnat sina tidigare liv bakom sig – ekonom, konstvetare, familjefar, lärare – som rasslande skal. Han ”bor” i en utrangerad buss under en bro på Manhattan, och han sitter och skriver ett slags dagbok på biblioteket.

Som det sägs om en buddhistmunk i Central Park: ”Tomhet och närvaro samsas om ögonblicket.” Det är den meditativa sidan av saken, konstsidan, Yves Klein-sidan (Yves Klein har en viktig roll i bokens tankar). Den andra sidan är eländet, de skabbiga hundarna och de väldiga råttorna, den galopperande ensamheten. ”Jag belönar mig själv med svält.”

Men för att det ska bli roman och inte bara väldig prosadikt måste något hända, av slump. Michael börjar prata med Fahrudin, en tillfällig bekant från biblioteket. Det är som om han ånyo lär sig gå, stapplande och osäkert. De andra börjar finnas för honom igen. Och upp ur underjorden rör han sig tillsammans med en samtalsgrupp där Fahrudin, flyktingen från Balkan, är något av en ledare. De talar om konst, moral, dagspolitik.

Det låter ju inte som om det skulle räcka till roman, men det gör det, mer än väl. Språket är som sagt genomgående fint hamrat. Peter Lucas Erixon är inte det minsta rädd för metaforer. Dramatiken finns i återblickarna. Nuet fylls av bilder, samtal, rekonstruktion.

I dag dominerar det låga och dekonstruerande i konsterna. Peter Lucas Erixon försöker peka på hur återuppbyggnaden av mening och värden skulle kunna se ut. Stoft och vind är en lovsång till dialogen. Som Fahrudin får säga på sin dödsbädd: ”Man måste göra sig till platsen för det mänskliga mötet, var man än är.”

Roman

Magnus Ringgren (kultur@aftonbladet.se)