Lugn öppnar brunnslocken
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-04-11
PELLE ANDERSSON läser 349 sidor samlade dikter
"Snoröga." Det är första ordet i Kristina Lugns första diktsamling, Om jag inte. Snoröga. Smaka på det. Fy fan. Sådant är Lugns författarskap: vanlig tristess - rolig, och ibland motbjudande.
Det är ytterlighetssvängarna. Paret äter middag. Prinskorv. Sedan: "Och Kurt vill gärna att Camilla ska binda fast honom i fåtöljen / med skarvsladden och tvinga honom att slicka henne i fittan / senare i kväll."
Och: "Puss Puss" ["] Och ärtan pärtan pirum parum puff."
Så går det på.
Snoröga. Se dig för. Det ska alla göra när de läser Kristina Lugn. Vad är det som gör att vi studsar till och skrattar? Hur lyckas hon öppna våra brunnslock?
Mest beror det på hennes förmåga att sammanföra udda begrepp: blödande bröstvårtor och bokhyllor, "Pillerburkar. Blåmärken. Puderdosor" eller gråsuggor och kjortelfåll. Hon gör läsningen osäker, men vi känner ändå igen oss. Det är inte läskigt med det där svarta, om vi tänker efter, för vi har alla våra brunnslock lite på glänt.
Vi blir aldrig riktiga vänner med vår svärta, vi kommer inte att dela prinskorv, men vi vet att sorgen finns där, som en trygghet, som en avlägsen släkting. Sådan är Lugn och även om det händer med jämna mellanrum är det alltid stort när hennes samlade dikter utkommer.
Mörkret är hemtamt, inte ett enda ord är svårare än att det hade kunnat stå i en pekbok. Olika ord öppnar brunnsschakten, ibland en diktsamlings sista rader, som i den senaste:
"Kärleken är inte evig.
Döden däremot.
Döden däremot är evig.
Hej då, ha det så bra!"
Tills vi ses igen, vill jag tillägga.
Lyrik
Pelle Andersson
