”Jag har aldrig fått sommarprata”

Björn Ranelid vill att hans ord ska brännas

Tre självmord, en våldtäkt, ett barmhärtighetsmord, lite hustrumisshandel, otrohet och alkoholism.

Allt skrivet på det vackraste av språk.

Björn Ranelid är tillbaka – för tjugofemte gången.

Den nya romanen heter ”Hjärtat som vapen” och utspelar sig i amerikanskt nybyggarland. Sidorna är mer ondskefyllda än en skräckroman men känns ändå som lyckobalsam.

Som att yoga med djävulen.

– Ondska är en handling. Det goda är en stämton bortom det mätbara, säger Björn Ranelid.

Han sitter vid matsalsbordet i sina 160 kvadratmeter på Södermalm. Ovanför huvudet svävar ett självporträtt i olja.

Bredvid sitter hustrun Margareta. Hon som en gång lovade att aldrig gifta sig med en frånskild man med barn som spelade fotboll. Och naturligtvis gjorde just det.

I dag stajlar hon sin man. Han har röd sammetskavaj över uppknäppt linne och krokodilboots.

”Hånad för läppen”

Huden är solbränd och kroppen vältränad. Han springer fyra gånger i veckan och lyfter skrot. Är långt ifrån författarstereotypen.

– Nej, jag har inte fyrtio kilos övervikt och tre kilometer mellan hårstråna. Men jag ser mig som en ful människa. Tittar mig inte ens i spegeln när jag rakar mig. Det beror på läppen och allt det där.

Den växande läppen kom sig av ett syndrom som drabbade honom i tonåren. Den är opererad tre gånger.

– Robert Gustafsson är en av många som hånat mig för detta i ett program. Det är lågt, imbecillt och elakt och kan jämföras med att håna någon med Downs syndrom.

Artiklarna gjorde ont. Ändå räds han varken gator och torg eller löpsedlar och offentlighet. Han står i telefonkatalogen. Kör en Jaguar märkt RANELID. Är kompis med Ernst Brunner och Theodor Kallifatides.

– Jag vill vara öppen om mitt liv och personlighet. Jag pratar med alla som ringer mig. Dessutom borde alla svenskar ha namnet på bilen, så man vet vilka de är när de kör illa på E4:an.

Han inser att han ibland provocerar. Men har lika svårt att låta bli som att förstå varför.

– Jag har aldrig varit som Persbrandt. Jag är inte alkoholist, jag slåss inte, jag bråkar inte, jag försöker att uppföra mig anständigt. Ändå har jag aldrig fått sommarprata, jag är väl inte tillräckligt kriminell.

Ett eget språk

Han tvekar inte att sticka ut eller sticka till. Liza Marklund har blivit rejält tilltufsad av den ranelidska räfsan. Nu sätter han den i andra blonda hårsvall som blivit snabbköpspocket.

– Kallar man Magdalena Graaf och Carolina Gynning för författare, då vill jag inte vara författare längre. Men skriv inte namnen, det blir bara snett.

Björn Ranelid växte upp i Malmös arbetarklass. Pappa var typografen som tecknade och målade. Mamma hemmafrun som ställde sig i köttaffär. I dag är han en av våra mest etablerade författare. Har skrivit tjugofem böcker på nästan lika många år, hållit 2 600 föredrag, gett lika många intervjuer, fått otaliga priser och skapat sitt eget språk, det ”ranelidska”.

– Du vill ha ett exempel? ”Min själ väger inte mer än drömmen i en fjäril. Men den rymmer så mycket att Gud får ta till sin stora passare om han vill sluta den.”

Han fortsätter att recitera inledningen till ”Mitt namn ska vara Stig Dagerman” i flera minuter. Säger att han kan hålla på i timmar. Hans sinnliga språkflöde är nästan overkligt.

Två nya bokprojekt

I nya romanen är han särskilt nöjd med första meningen. ”Människan är pilen som siktar mot evigheten men glömmer bort sitt eget hjärta.”

– Den är inte så tokig! Varje sida ska ha en liten eld där du ska lägga händerna och värma dig, bränna dig och låta dig bländas. Då blir det bara jag som skriver så på hela jorden.

En del av sin förmögenhet har han investerat i ett hus i Kivik. En drömkåk med egen strandtomt och äppellund. Där vill han vara mer. Men i vinter kör han in på en helt ny bana.

– Mina två nya bokprojekt kommer att väcka stor uppståndelse. Det är dokumentära berättelser med autentiska namn.

Fakta/Björn Ranelid

Björn Ranelids boktips till:

Jessica Ritzén