Livet före revolutionen

I dag, den 25 april, är det 33 år sedan Nejlikornas revolution bröt ut i Portugal.

Var det sant? Ja, Salazar skulle försvinna. Den fruktade säkerhetspolisen, PIDE, skulle kontrolleras av demokratiska krafter och Portugal, som så länge varit isolerat från övriga Europa, skulle ges en mer integrerad position.

Ja, revolutionen var på riktigt. Journalisterna ringde till den dåvarande ambassadören i Lissabon, Herman Kling, som fått jobbet som en lugn reträttpost i ett lagom avlägset fascistland där det inte hände ett skit.

Revolution, mumlade han från sängkanten, vänta ett ögonblick ska jag titta ut genom fönstret.

När han återkom i luren sa han: Nja, revolution, jag vet inte, men det står en stridsvagn här utanför …

Det var en strålande vår. Äntligen en liten välskött revolution, med blommor och dans på gatorna i Lissabon. Och plötsligt var stora delar av den västeuropeiska medelklassbaserade extremvänstern på väg dit.

Vad föregår en revolution? Det hade varit en mörk tid i Portugal; diktatur, säkerhetspolisen torterade människor på vänsterkanten. I de gamla afrikanska kolonierna var det oroligt, och befrielserörelserna växte sig starkare. I ett sådant politiskt kraftfält finns med nödvändighet en gråzon; vem är vän och vem är fiende? Och mitt inne i denna gråzon utspelar sig Vasco Graça Mouras roman En mörk tid i Lissabon.

Man kan med fördel läsa den som en politisk thriller som ställer de flesta politiska begrepp på ända; vem är den gåtfulla kommunistiska kvinnan Zulmira och vem är hennes förhörsledare Esmeraldo? En politisk bok med scener från Lissabon och kolonierna alldeles före revolutionen, men också en mycket sensuell roman, skriven med en fullblodsimpressionistisk penna.

Roman

Anders Paulrud