Lögn och förbannad dikt

CLAES WAHLIN läser en tjock skröna om att Shakespeare inte var Shakespeare

Varje monument har sina belackare. I fallet William Shakespeare är det tre namn som emellanåt anförs som den som egentligen skrev Shakespeares dramer: Francis Bacon, Christopher Marlowe och Edward de Vere. Oftast presenteras spekulationerna i tjocka volymer och sällan är någon av dess författare historiker eller litteraturvetare.

Gösta Friberg och Helena Brodin Friberg är inga undantag, när de nu tubbat Bonniers att ge ut en närmare 800 sidor tjock bok som vill hävda att Edward de Vere, död ett drygt decennium innan Shakespeare avled, var den egentlige upphovsmannen bakom de berömda dramerna. Oxfordianerna, som de kallas då de Vere var earl av Oxford, får ofta krångla till det ordentligt för att få ihop sina hypoteser. Så även Fribergarna. Vid sidan av en geléartad retorik (slirig men genomskinlig: ”traditionella” forskare inom ”etablissemanget” ställs mot ”fristående forskare” som skrivit ”epokgörande verk”, etc.) och en rad påhittade stämningsscener som ska förleda läsaren till att tro att författarna vet vad de talar om, uppställer man inledningsvis tio problematiska punkter, vilka sedan anses utredas.

Varje punkt är antingen en ren lögn eller ett pseudoproblem, som att Shakespeare inte gick i skola (lögn), att hans pjäser inte nämns i testamentet (pseudoproblem, teatern ägde pjäserna, copyright existerade inte, det fanns heller ingen romantisk föreställning om Författaren), att hans föräldrar var analfabeter (lögn, och om inte, pseudoproblem, det var sonen som skrev) eller att Shakespeare stavade sitt namn olika från gång till gång (pseudoproblem, så gjorde alla, eftersom den elisabetanska stavningen inte var normaliserad).

Det är då heller inte så konstigt att man tvingas hänvisa till ofta obskyra böcker, gärna skrivna för över hundra år sedan, och suggerera fram slutsatser ( ”det känns inte rätt”, ”låter för våra öron egendomligt” etc.), för att ge sken av resultat.

Bland alla de förnämliga verk om Shakespeares person som i dag finns tillgängliga för översättning (av Samuel Schoenbaum, Irving Matus, Jonathan Bate, James Shapiro, Kathrine Duncan-Jones, Parc Honan, Frank Kermode), bör även erinras om Marina Tarlinskajas Shakespeare’s Verse (1987) vars mycket omfattande språkanalys (med den så kallade Moskvaskolans kvantitativa prosodi) av Shakespeares verk visar att språkutvecklingen genom pjäserna är absolut konsistent över de 25 år som dramerna skrevs, vilket bekräftar att en, och endast en, författare kan ha skrivit verken. Ja, de Vere skrev inte bara rätt konventionell vers, han dog ju 1604.

Detta slags konspirationsteori blottar inte bara ett slags snobberi – det måste vara en adelsman som skrev så fantastiska pjäser – utan den konstrueras också på samma sätt som de historiker gör som försöker förneka förintelsen. I stället för den mest sannolika förklaringen, så väljer man ett antal extremt tillkrånglade tydningar. Att ett respekterat förlag fyller sin försvinnande lilla kvot av Shakespearelitteratur med sådant är beklämmande.

Nu finns det

lyckligtvis ett effektivt botemedel på svenska (vill man gå till engelskan rekommenderas

Scott McCreas

The Case for Shakespeare: The End of the Authorship Question

), nämligen

Kent Hägglunds

introduktion

William Shakespeare – en man för alla tider

. Hägglund skriver populärt, men redovisar balanserat, kunnigt och korrekt utifrån den samtida Shakespeareforskningen där inte blott biografin utan också pregnanta sammanfattningar av den samtida teatern, religionsmotsättningarna och andra relevanta idéhistoriska fakta med lätthet ryms i en volym som är en tredjedel så lång som Fribergarnas och med en specifik vikt oändligt mycket högre.

Litteraturhistoria

Claes Wahlin (kultur@aftonbladet.se)