Olydigt om olydnad

Kan man föreställa sig en modern litteratur värd namnet som lydig? Under 1700-talet överges vartefter regelverket för hur skönlitteratur komponeras, från och med romantiken är det snarast upproret som är regeln.

Så när den i Lund verksamme dramaforskaren och litteraturvetaren, numera professor emeritus Ingvar Holm vill skriva de olydigas litteraturhistoria befinner han sig på rätt säker mark. Olydig kan diktaren vara i förhållande till samhället. Baudelaire, Wedekind eller Wilde upprörde förvisso, ett slags civil olydnad i litteraturens form, och de inledande essäerna tecknar en god bild av olika geografiska upprorsförsök kring förra sekelskiftet.

Men Holm är själv olydig, eftersom essäsamlingen innehåller annat än vad dess titel utlovar. Texterna, ofta reviderade, spänner över det senaste halvseklet, och om litteraturen är dess främsta objekt, finns också ett knippe konsthistoriska texter samt några mer personligt hållna om personer eller egna erfarenheter.

Det är också i de sist nämnda som det bränner till: Holms egna erfarenheter av Algeriet under femtiotalet, de korta mötena med Piraten eller porträttet av Gunnar Holmstedt, Holms lärare under gymnasietiden mitt under andra världskriget då nazisympatierna ännu fanns i vissa av skolkamraternas hem. Här, liksom i reseminnena, målar Holm med sådan visuell skärpa fram en tid och dess miljöer att läsaren plötsligt tycks befinna sig på skönlitteraturens domäner. Just den bristen i lydnad gentemot bokens genrebeteckning - essäer - föranleder tveklöst ros i stället för ris.

Essä

Claes Wahlin (kultur@aftonbladet.se)